När jag föddes på nytt

Vet du som läser detta att den här bloggen firar tioårsjubileum i år?
Jo, så är det. Det var i september 2008 som jag startade bloggen med lite hjälp av tv-profilen Anna Drott (numera Anna Björk) som då jobbade på tv-kanalen 24 Corren.
Vad skrev jag om?
Allt.

Här följer ett exempel på hur det kunde se ut. De efterföljande raderna ingick som en del i ett bildlöst inlägg som kom till efter ett besök på Korpens vattengympa i Valla för ett reportage till Corrensportens dåvarande Fritidssida. Passande rader inför påskdagen, kanske.


Återfödelsen

Jag var i vattnet. I vattnet var jag.
Föddes jag där?
Nej.
Ändå kändes det så.
Lite.
Min onda rygg blev som pånyttfödd där.
I det varma vattnet som skänkte mig trygghet i varje rörelse.
Upp ur det samma klev jag med mjukare steg och mjukare, men ändå starkare rygg
I vattnet var jag. Jag var i vattnet.
Kanske föddes jag ändå där.
På nytt.

Ett par timmar på Gjuterigatan

 

 Bild: Jörgen Auer

Vilda verkar ha fått syn på något intressant i en trädgård på Gjuterigatan i Norrköping. Men matte Ninni Glimrén har inte tid att stanna och titta efter. Hon har bråttom. Verkligen bråttom. Lite sen på väg till spårvagnshållplatsen på Värmlandsgatan är hon. Därifrån ska hon åka och lämna ifrån sig Vilda innan det bär iväg till jobbet. Jag sprang med dem en bit för att få en bild till ett reportage i serien Gatuliv i gratistidningarna Mera Norrköping och Mera Linköping. Om någon undrar vad Vilda är för ras så kan jag berätta att hon har pomeranian och yorkshireterrier i sig.

 Bild: Jörgen Auer

Jag skulle gärna återkomma till den här gatan, för den verkar trevlig med sin blandning av villor och lite större lägenhetshus. En hel del träd finns det också.

 Bild: Jörgen Auer

Åt andra hållet ser gatan ut så här från korsningen med Hallandsgatan. Till höger bakom personerna som går på trottoaren finns den lilla oasen Almstaplan med en lekplats.

 Bild: Jörgen Auer

Det här är Gjuterigatan i Linköping. Sedd från Oskarsgatan.

 Bild: Jörgen Auer

Den här vägen brukar Louise Hedenskog ta en gång i veckan på sina långa promenader ut till Roxen. "Det är fint med det industriella och hur det möter vattnet", säger hon om de gamla tegelbyggnaderna som en gång i tiden var Linköpings Gjuteriet, grundat 1873.

 Bild: Jörgen Auer

Så här kan man också se gatan från andra hållet, och med det låga staketet (?) som väl är gjutet?

Bild: Jörgen Auer

Och så här blev reportaget i Mera Linköping, utkom i tisdags. Mera Norrköping får tyvärr vänta på publicering eftersom den inte kommer ut varje vecka.

Svårt för mig med Cabrera

Bild: Jörgen Auer

I serien "Tradare på svenska vägar" har turen kommit till spanska Cabrera. Eller S. Cabrera S.L som koncernen tydligen heter. I den ingår Transportes Cabrera och företaget hör hemma i Huércal-Overa i Almeria, ganska nära Murcia. Transportföretaget, ett familjeföretag, grundades 1966 och förfogar över 120 kylbilar, 25 lastbilar och kör främst till Skandinavien och norra Tyskland. Då jag inte kan spanska har det varit ganska svårt att få tag på uppgifter om Cabrera, även om det finns en hemsida (transportescabrera.com).

På infoempresa.com hittade jag uppgifter som sa att Cabrera har mellan 50 och 249 anställda! På en annan sida sas det 115.

Jag hittade också uppgifter om Cabrera logistica (är det ens samma företag?) som för 2016 lär ha haft en försäljning om 26 miljoner euro. Bilden är tagen i Mantorp.

Genom rök och damm

 Bild: Jörgen Auer

Är det vår? Nä, inte riktigt. Inte i Sjögestad. Än. Det ser i alla fall vintrigt ut på sina ställen. Men i morgon..?

 Bild: Jörgen Auer

I Linköping i dag var det något mera vårlikt. Mest beroende på alla som var ute och promenerade. För annars ligger ju snö ligger lite varstans. Det här är några lunchflanörer som traskar bakom slottet (landshövdingens residens). Haka på, Jörgen, hörde jag en av dem säga.

 Bild: Jörgen Auer

Påskträd är väl också ett vårtecken?

Bild: Jörgen Auer

Dagens dramatik, i min lilla värld, upplevde jag på E 4 på väg hem från Norrköping. Vid Stångåpasseringen började det plötsligt ryka väldeliga och trafiken nästan stannade. Men bara nästan, för någon sekund saktade jag ner till 30 i värsta röken som visade sig komma från en lastbil som råkat ut för något och därför höll så långt till höger som möjligt. Kanske var det inte bara vägdamm, utan också rök från bilen. 

Men vi kämpade oss fram. Genom rök och damm.

Börje Jönsson på Viringe

 

Bild: Jörgen Auer

Här står Börje Jönsson och vilar på Viringe i Mjölby. Lämpligt för mig som noterar transportbilar i serien "Tradare på svenska vägar".  En serie som nu är uppe i ett 45-tal företag, svenska som utländska.

Börje Jönsson Åkeri AB startade 1954 och har således åtskillig erfarenhet av transportbranschen. Företaget som innehar cirka 150 olika fordon (kapellbilar, trailers, tempererade bilar, skåpbilar) har i dag, eller rättare sagt 2016 så mycket som 146 anställda. Huvudkontoret finns i Helsingborg och företaget har även terminaler i Göteborg, Stockholm, Karlstad och Hamburg. Hemsidan hittar du här.

Omsättningen 2016 var 300 miljoner kronor.

Visst är det väl en apel?

Här är tavlan som jag skrev om i går. Målad av Hugo Öfverström (1900-1973) och numera i min ägo. Inropad på en online-auktion på Bukowskis för 2400. Inte hans vanligaste motiv, även om jag sett en annan variant på det där underbara äppelträdet (det är väl en apel?). Den i Kungälv födde konstnären målade oftast båthus och båtar. Han målade även fina blomstertavlor.

På jakt efter en tavla

Bild: Jörgen Auer

På jakt efter en tavla i dag gjorde jag en tavla. Körde väldigt mycket fel i Göteborg, så mycket så att somliga skulle säga att den resan gått åt helvete. Hur som helst så hade jag plötsligt ingen aning om var jag befann mig.  Till slut stannade jag bilen utanför en ICA-butik och frågade första bästa människa. Hon var snäll och förklarade hur jag skulle hitta både därifrån och över älven till Hisingen. Till Frihamnen. Till Bukowskis.

 

Bild: Jörgen Auer

Jag kom dit. Visserligen 40 minuter senare än beräknat, men ändå. Hämtade min på online-auktion inropade tavla och åkte hem. Ut var hur lätt som helst att hitta, trots att Göteborg verkar bygga om varenda gata. Men så hade jag också fått färdväg av Bukowskis trevlige kille på utlämningen. 

Käkade i Bollebygd. Det var jag och sju långtradarchaufförer. De andra åt hamburgare. Jag dagens fiskgryta. Hyfsad. När jag gick kom en kvinna in. Hon skulle fika. Med sin man.

I Borås började det snöa. Till Ulricehamn. Jävlar så många transportbilar som fyllde väg 40. Otroligt! I Jönköping såg jag en saltbil. Det var tre minusgrader. Var det halt? Nej. Ödeshög såg ut som vanligt. Jag tog gamla vägen sista biten. Hälsade på Stora Åby kyrka. Såg Väderstad. Fortsatte mot Hogstad. Mjölby. Snart var jag hemma. Packade upp.

Jag gillar tavlan. Är den värd priset? Ja-a, fast då räknar jag utan bensinpengar fram och tillbaka till Göteborg, förstås.Och utan avgifter för administration och provision. 

I morgon ska jag visa den. När jag skriver det här är det för mörkt för att ta bild på på den.

Någonstans i Östergötland

Bild: Jörgen Auer

Del av min söndagskväll någonstans i Östergötland 25 mars 2018. Hur såg din kväll ut?

Savikko firar 70 hela året

 Bild: Jörgen Auer

Fick syn på en Savikko-bil på väg norrut mellan Mjölby och Mantorp. En sån har jag inte lagt märke till tidigare, tänkte jag men förstod vid en kontroll att det har jag nog. Transport Savikko Oy är ett gammalt företag med 70 år på nacken just i år. Grattis, säger den här bloggskrivaren som i år presenterar en rad europeiska transportbolag i serien "Tradare på svenska vägar".

Det står ju på bilarna till och med att bolaget grundades 1948.

Bild: Jörgen Auer

Via hemsidan och sajten largestcompanies.se/topplistor/finland, se här, kan man få reda på lite mer. Som att Savikko hade 23 anställda förra året, att företaget omsatte 35 miljoner euro, och att man kör transporter främst mellan Finland och övriga länder i Norden, men även till de baltiska staterna och Ryssland.

Huvudkontoret ligger i Kempele, en mil söder om Uleåborg.På finska topplistan är Savikko rankat som det tolfte största i transportbranschen. Överlägset störst är VR - Yhtymä Oy med 7 900 anställda och en omsättning på 1,2 miljarder euro.

Dekra värnar om säkerheten

Bild: Jörgen Auer

På väg in till Depot Mantorp fick jag häromdagen, i torsdags, syn på den här bilen och reklamen. Kul, tyckte jag som inte har noterat den tidigare. Passar bra i min serie Tradare på svenska vägar, tänkte jag.

Dekra, vad är det?

Det är en europeisk höjdare inom teknisk kontroll och arbetar med säkerhet och kvalitet.

Koncernen räknas som världens fjärde största i segmentet TIC, läser jag på hemsidan. TIC står för testing, inspection, certification.

Dekra International GmbH, som ursprungligen kommer ur Deutsche Kraftfahrzeug Uberwachungs Verein (grundat 1925), har i dag 39 000 medarbetare runt om i världen och finns i över 50 länder, däribland Kina, USA, Sydafrika, Nya Zeeland och naturligtvis i Europa där huvudkontoret är beläget i Stuttgart.

 Årsomsättning 2015 var 2,9 miljarder euro.

I Sverige finns dotterbolaget Dekra Automive AB med huvudkontor i Solna, företaget utför opartiska undersökningar/kontroller/tester/bedömningar.

Men bilen på bilden kommer från Tyskland och baktill står det översatt till svenska: 

Er säkerhet 

ligger oss

 om hjärtat.

Än är det Bäckhultsvinter

Bild: Jörgen Auer

Bäckhult, i dag, fredag. Snödjup, 15 centimeter. Soligt, tyst.

Bild: Jörgen Auer

På vägen dit åkte jag en stund bakom en traktor söder om Ulrika. Tänkte på statsminister Löfvens ord om om att landsbygdens service måste fungera när stockholmarna kommer ut i det gröna (och vita). Ack ja.

Bild: Jörgen Auer

Vägen till Ulrika var mestadels bra. Så även fortsättningen mot Kisa. Värre var det med vår skogsväg. Den var isig och snöig, det var ju väntat. Men den var också oerhört lerig eftersom det pågår avverkning i skogarna. Här nära Lill-Bäckhult.

Bild: Jörgen Auer

Och så här såg det ut på återvägen, nära passeringen för östgötaleden vidare mot Fagerhult.

Bild: Jörgen Auer

Snabbt skottade jag fram altanen, eller delar av den, hittade en stol i boden, tog fram kaffet och satte mig i solen en stund. Ah.

Bild: Jörgen Auer

Sen reste jag mig, skottade lite vid lilla stugan också. Och sköt ett skott med kameran. Fick med mig själv på ett hörn. Nånstans i skogen hörde jag en skogsmaskin.

 Bild: Jörgen Auer

Vad gör man mer när man är ensam på landsbygden? Ja, försöker ta en snöpromenad. En pulserande sådan eftersom inget var plogat. En fågel hördes. Talgoxe, tror jag. Säsongen är ju så ny så jag har ingen bra koll. Än. Vände mig om. Såg ladugården, byggd 1929. Kom på att det bara är 11 år kvar till hundraårsjubiléet. Undrar hur vi ska fira det? Skaffa kor?

Bild: Jörgen Auer

Tittade ut över Drögen där isen såg ut att ligga tjock. Dristade mig dock inte till Orrholmarna. Jag var ju ensam. Det var bara jag och tystnaden. Ja, och den där förmodade talgoxen, skogsmaskinen och en massa döda flugor innanför fönstren på övervåningen. Ja just det, jag såg en ganska stor och fet, levande fluga också. Den ville inte bli klappad. Jag funderade på varför. Vad vet en fluga om närhet? Vad vet den över huvud taget? Vet den att det fortfarande är vinter i Bäckhult?

Medan Mjölby växer vidare

 Bild: Jörgen Auer

Mjölby är fint att promenera i och kring. Här en bild från Norrgårdsgatan. I går, torsdag

  Bild: Jörgen Auer

Och här från Kraftverket.

  Bild: Jörgen Auer

Hövitsmannen. Bakom träden, vill säga. Vattnet är Svartån.

  Bild: Jörgen Auer

Som sagt, vattnet är Svartån, bostadsområdet heter Hövitsmannen. Fint.

 

  Bild: Jörgen Auer

Islossning. Snart är det vår.

  Bild: Jörgen Auer

Det här huset på Norrgårdsholmen har jag fotat förr. Det ligger så fint och tycker nästan alltid om att spegla sig.

  Bild: Jörgen Auer

Från lilla bron vid Älvkulla.

 

  Bild: Jörgen Auer

Östgötapendeln på väg mot Skänninge och Motala svischade snyggt förbi.

 

 Bild: Jörgen Auer

Änderna och jag trivdes i solskenet och fortsatte vår väntan på vår. 

Bild: Jörgen Auer

Allt medan Mjölby växer vidare borta på Svartå Strand. Bilden tagen från Kyrkogatan.

Råda bot på tankestopp

Bild: Jörgen Auer

Ibland vet man inte var man är. Allt känns så långt borta, men ändå så nära. Jag har i alla fall sådana tillstånd, som tur är bara sekundlånga, om ens det.

Vad är det som händer i kroppen då? I huvudet? Hjärnstillestånd? Är jag död? Nej, inte än, bara lite sinnesförvirrad.

I sådana stunder hjälper frisk luft. Lugna och långa andetag tillsammans med motion och öppna ögon inför allt jag ser. Mata in så många intryck och så mycket information som möjligt om omgivningen. Sen är jag redo för nya nappatag med vad jag nu hade för mig innan tankestoppet.

Så nu går jag ut.

Julia i dagens Ryktbart

Ur dagens Corren

Så här presenteras mitt Ryktbart-reportage om montéryttaren och mantorpsbon Julia Andersson i dagens Corren.

Jag var och besökte henne borta i stall s2 på Mantorptravet för ett par dar sen och hade glädjen att även träffa hennes pappa, tränaren Göran B Andersson, en legendarisk profil på travet och trefaldig vinnare av kuskligan på hemmabanan.

Bild: Jörgen Auer

Göran har jag mött förut. På mina promenader. Då på grusvägen mellan travet och Veta kyrka. Julia har jag nog inte träffat tidigare, även om jag kan ha sett henne tävla förut. Hon började nämligen som hoppryttare och tog en mängd placeringar på ponny.

Bild: Jörgen Auer
 Men nu är det monté som gälle, helst med Supreme Court. Samt pluggandet till redovisningsekonom, förstås. Och naturligtvis pojkvännen Mathias och 1,5-årige sonen William.

 

 Bild: Jörgen Auer

Dessutom är hon en hel del i stallet där Göran har fem hästar i träning.
 -Man måste tycka om att vara i den här miljön. Man måste kunna ta att det är lite skitigt och dammigt, lite smutsigt, säger Julia som på fråga om hon brukar träna på gym med tanke på att monté frestar ordentligt på ben (eftersom man står upp i sadeln, egentligen i stigbyglarna), rygg och armar.
-Jag kör lite övningar på egen hand hemma. 90 grader, till exempel.
 Puh, den som är så jobbig, vilket man ju kan se i Mästarnas mästare på teve, till exempel.
Ryktbart är, för dig som inte vet, Correns (och min) serie om ridsport. Reportage om högt och lågt, elit och motion, gamla och unga. Det var 2011 som vi startade serien och jag tror nog att den är ganska uppskattad hos ridfolket. Till vilket Julia Andersson hör, även om hon sysslar med trav.
En annan sak: jag frågade henne om hon som en gång vunnit New Forest-SM har provat alla hästraser. Nej, det hade hon inte.
Har du ridit islandshäst? Alltså bara som lätt motion? Ridit med en turridningsgrupp?
-Nej, det är roligast om det finns en mening med det man gör, blev svaret.
Plus ett leende.

I dagens Mera Linköping

Bild: Anna Lindén 

Ja, det funkar väl att motionera medan man arbetar. Men inte känner jag å andra sidan en brinnande längtan efter att bli svettig i vanliga kläder. Nej, på arbetsplatsen kan man röra på sig på lite enklare sätt vid skrivbordet, eller var man nu jobbar. Stå upp sägs vara bra. Sitta still är förkastligt.

Hur som helst så skriver jag om motion/träning på jobbet i dagens utgåva av Mera Linköping (http://meralinkoping.se).

Bild: Anna Lindén
 Man kan också fråga sig hur det går med arbetet om man ska motionera samtidigt, låt vara så enkelt som att trampa. Det beror förstås på vilket slags arbete som ska utföras. Skriva fungerar, lite sämre är det med tankearbetet. I alla fall är det så för mig.

Fast det finns en annan sak som jag undrar över. Det är inte bra att sitta stilla på jobbet. Nej. Men hemma då? Framför teven? Det borde vara lika illa, det. Det är ju alls inte ovanligt att man sitter stilla i soffan en hel kväll. Fem timmar på raken, eller mer. Väldigt sällan ställer man sig upp, då. Jag gör det sällan åtminstone. Möjligen för de nödvändigaste göromålen.

Hemma behöver jag dock ingen särskild skrivbordscykel. Jo, kanske det, för resten. Plus en vanlig motionscykel, ett löpband, en crosstrainer, spinningcykel, samt några styrketräningsmaskiner för armarna. En roddmaskin vill jag ha. Men var ska jag ha´n?

Ser du för resten vad det står på den lilla påklistrade papperslappen på cykeln? Inte riktigt kanske, men jag vet. Det står cykla ej i klänning. Antagligen har någon gjort det, och fastnat.
En sak till. En ridgrej. Den som kollar på översta bilden ser att jag tittar på en bild på datorn. Det är en bild jag själv har tagit från en ridtävling i Gottlösa för ett par veckor sen. Det är Mantorpsryttarnas Izabelle Stolth och hennes fina c-ponny Steel Flight. Ekipaget visade för övrigt kanonform nu i helgen och vann högsta klassen, en medelsvår A,  vid hopptävlingar i Ljungby. Grattis!

I Skänninge ett par timmar

 Bild: Jörgen Auer

Dagens goda lunch intogs med den här utsikten. Just det, i Skänninge där Vårfrukyrkan sin vana trogen stod spejande över den gamla staden och bygden.
Rådhusklockan slog 14 när vi mätta och belåtna stegade ut på torget. Lite vår var det allt i luften och vi hade en timme till att slå ihjäl. Det gjorde vi på loppis. Skenabron second hand.

Bild: Jörgen Auer

Hittade vi något?

Ja, jag utökade min östgötska boksamling med några skrifter. Domstolsminnen från Linköping, Onkel Adam och Linköping, Årsboken 1981 från Östergötlands och Linköpings museum samt en liten diktbok utgiven 1956 av Yngve Aldhagen och betitlad Östgötaland. Det visade sig att jag redan hade två av skrifterna. Så kan det vara att vara samlare. Jag får ge bort dem.

Inuti diktboken ser jag för övrigt  vem Yngve Aldhagen en gång skänkte boken till. Där står nämligen: Till sonen Nils, poet och konstnär, från Yngve.

Jag bläddrar lätt. Och läser. I en dikt med just namnet Östgötaland lyder en av stroferna:

Det är Herrberga och Järstad,

Vårfrukyrkans silhuett.

Stadens småhus som i hägring

- vackrare man sällan sett.

Sen besökte vi även stadens stora loppis Skänninge kooperativa återvinning samt handlade på Östenssons.

Sen skrev jag det här. Och det började snöa.

Nu trivs nog ekarna i röset

Bild: Jörgen Auer

Risigt värre, eller inte risigt alls. Ja, det beror på hur man ser det. Platsen är kring ett par ekar i ett stenröse nära Klämmestorpsskolan i Mantorp.

Uppenbart har man låtit gallra, eller snarare rensa helt i röset och nu ligger det en stor hög framför ekarna. 

Blir det till valborg, kanske? Eller dan före brukar det ju vara i Klämman.

Hur som, ekarna behövde mer utrymme, de är värda det. Och nu får de det och kommer att kunna beskådas så mycket bättre framöver. Bra!

Nästa år, Boxholm, nästa år

Bild: Jörgen Auer

Just hemkommen från öppna Boxholmsmästerskapen i frågesport kan jag berätta att Corren, Linköping nu gjorde sin hittills sämsta insats under de fyra år som laget med Annika Ekstedt, Ann-Charlotte Irhede och Jörgen Auer deltagit. I år blev det en tolfteplats med 67 ihopknåpade poäng. Dock fann vi viss tröst i att vi i alla fall var på väg att leverera rätt svar på ytterligare tio frågor. Hade vi gjort det hade vi vunnit. Tror jag.

Åsbo frågesportklubb vann, med Alf Eks vänner som tvåa.

Karl-Johan Norén var som vanligt populär frågesportledare. 37 lag deltog, bullarna och kakorna i pausen var jättegoda och tolfteplatsen var trots allt inte så illa. Vi fick till och med pris och blev alltså, som det heter på ridtävlingsnivå, placerade.

Nästa år har vi för avsikt att blanda oss i toppstriden igen. Ett år blev vi trea, förra året åtta och nu tolva.