Skateboardsfisk

Ibland önskar man att man var någon annan.

Som bara simmar och simmar, äter, skiter, leker och ynglar av sig. Och åker skateboard!

För visst är det en skateboard i det här akvariet? Jag såg det hemma hos Thomas och Lillan Spångberg i Mantorp.

Linköping inte som Mantorp

Det Mantorp har, har inte Linköping. I alla fall inte på fredagsmorgonen. För när Mantorp hade tre, fyra centimeter snö, och dessutom snöfall, så hade Linköping - inget.
Men vid halv tio kom snön även till Linköping, eller nja, det var mer blask.

Första snön

Jaha, så var det dags. För bara någon minut sedan började det snöa i Mantorp. Så här såg det från vår balkong.

En natt till?

Vintern kommer allt närmare - eller ska vi nöja oss med att säga kylan? Förra året blev det ju knappt vinter och det var ett ständigt tjatande om växthuseffekten och att det bara blir allt varmare. Men tänk om det blir kallt den här gången, då. Riktigt kallt. Vad ska man säga då? Tillfälligt bakslag?
Jaja, vi är inte där än, även om det har blivit kallare både dag som natt än vad det var för några veckor sedan. Men det kommer väl inte som någon överraskning? Vi är ju ändå snart inne i november och första väghalkan har redan kommit. I trädgården lägger sig frosten på de apelblad som ännu hänger kvar. Frågan är om de släppt taget i morgon bitti.

Lupinus polyphyllus

Tålig och vacker är den, blomsterlupinen. Den står ensam kvar i trädgården och kämpar mot frostnätter och nalkande vinter. Ensam var kanske fel ord, den kan visserligen, som här, vara den enda av sitt slag i en trädgård. Men med så många blommor i ståtlig gemenskap blir det aldrig ensamt.

Var är vinet?

Nog är det höst, alltid. Av det som för någon vecka sedan var en stolt vinranka återstår bara ranka. Vinet verkar urdrucket.

Han med kameran

Två högresta stenar stod på Klockaregårdens gravfält i Östra Tollstad.
Har du sett nåt, sa den ena.
Om du menar sedan järnåldern så har jag sett en del, men om du menar i dag så har jag inte sett mer än han som kom nu. Han med kameran bakom dig.
Jaså, den. Ja, det är ju Auer.

Efter tre frostnätter

Det håller aldrig, sa Tomas tvivlaren.
Han tittade ut över Genesaret och såg verkligen mycket tvivlande ut. Vattenytan i viken hade stelnat efter tre frostnätter i rad denna den kallaste vinter i mannaminne och han slöt manteln ännu tätare omkring sin fotsida dräkt och kramade sig själv. Han frös. Och rös lite grann av förväntansfull spänning när han tillsammans med de andra kamraterna denna tidiga morgon såg hur Jesus prövande satte ut ena foten på vattenytan.
Jesus tittade upp mot himlen så som han ofta gjorde, sträckte ut sina armar, den ena nästan rakt upp och den andra lite halvt böjd, och sa: käre Herre, låt vattnet bära mig. Så klev han ut på den sköra isen. Bara tiotalet meter ut kunde han se krusningarna från det icke frusna vattnet, men här inne i den lilla viken var det slätt som marmorgolvet i Herodes palats. Han tog ett försiktigt steg till - och ett till. Det gungade nästan under honom. Fjädrade. Han kände att det var säkrast att han inte gick längre ut, han höll sig därför en meter eller två ifrån strandkanten. Han gick några meter. Fram och tillbaka.
På andra sidan viken höll Sesyfon och hans hustru Batia på att försöka få spadarna i jorden. De var oroliga över den kalla vintern och tyckte inte om att jorden blev hård. Sesyfon slet så han fick ont i ryggen, han rätade på sig, tittade ut över viken, fick syn på Jesus, pekade och sa: titta! hustru. Han går på vattnet. Han går på vattnet.

Språket

Var kommer språket ifrån, frågade barnet.
Från ögonen, svarade mamman och följde en flaxande, kraxande skata med blicken. Så böjde hon sig ned, pussade sin dotter på pannan och sa:
Språket kommer från öronen och näsan också. Från händerna och fötterna. Språket bor i din mage. I hela din kropp bor det. Och saknas det något att berätta om så finns inget språk, därför bor det också i det vajande gräset, i det gungande havet, i molnen, ja språket bor ovanför molnen också. I solens gyllene strålar, på månens baksida, i flygplanet du ser där uppe, ja till och med i det där vita strecket efter planet bor det. Språket bor överallt.
Flickan såg fundersam ut. Rynkade sin panna, drog ljudligt efter andan, och sa: överallt? Då är ju språket Gud.
Jaa, kanske det, sa mamman och log.

Söderöver

Nästan som en flock säregna och vackra fåglar på väg söderöver svävar de här brudorkidéerna innanför ett fönster i Mantorp. Konstigt nog svävar de inåt rummet, inte utåt mot friheten. Eller ligger friheten, möjligheterna, framtidsutsikterna i rummet? Åt andra håller vet ju blommorna att vägen är avstängd. Och det är för övrigt åt norr.

Rolig damhockey

Bara 98 åskådare räknades in i Stångebrohallen när det var ishockey mellan LHC:s tjejer och Modo. Varför kommer inte fler?
LHC har inte börjat riksserien så bra. Bara vunnit en, nu två, av åtta matcher. Å andra sidan betyder inte matcherna så mycket eftersom alla lag är klara för slutspel. Det är i mars lagen ska vara som bäst.
Men i söndagsmatchen mot Modo blev i varje fall jag imponerad. Många var riktigt bra. I Modo var det Frida Nevalainen och Therese Sjölander som imponerade mest. I LHC måste man nämna Denise Altmann för hennes eminenta klubbteknik. Som när hon gjorde 1-0. Vilka dragningar!
Lisa Danielsson vet jag inte om jag har sett bättre. Att hon är stark och alltid ger allt, visste jag. Men nu verkade hon snabbare än i våras.
Landslagstjejen Sara Grahn i målet var hur säker som helst (vilken plock!), slovakiska backen Iveta Karafiatova gillade jag redan förra säsongen och hon är om möjligt ännu bättre nu, Emma Holmbom var en annan jätte till back.
På forwardssidan fanns även Tina Enström och Fanny Rask. Den senare utstrålade så mycket energi att bara den borde räckt till att få pucken i mål. Med lite bättre självförtroende blir hon bäst. En framtida världsspelare. Och det kan väl vara något att titta på.

Första bilden

Så var det gjort. En nyare och bättre kamera är inköpt. En Canon 450D. Förhoppningsvis ska den kunna vara med på ett och annat jobb, en annan resa, runt omkring i Östergötland.

Lite mer östgötskt

Just Motala vet jag inte, men Östergötland i alla fall

Bra sång

Visserligen inte ny, men...

Pinks låt om George W Bush är värd att höras många gånger

FN-dagen

24 oktober - FN-dagen. Vad ska man tänka på då? Länder som har det besvärligt med krig och annat elände? FN som försöker hjälpa till att medla? Eller ska man minnas gamla tider som FN-soldat? Hm. Jag har försökt att minnas hela dan, och kommit fram till att solen sken, och vi levde fan.
Nej, på FN-dagen bör man skänka en tanke åt alla dem som har det mycket sämre än vi och som lever i skräck och fasa.

Heja borsten

Den här borsten brukar inte bry sig om årstider. För den kvittar det om den får borsta grus på sommaren eller snö på vintern. Aldrig heller har den klagat, trots att den stått utomhus i ur och skur och därför tappat färg och lyster på skaftet. Men själva borsten (stråna) ser lika fina ut som för tio år sedan. Det är värt en bild. Och ett rop: heja borsten och gå på, nästa sop vi väntar på. Sopa, sopa, sopa.

Ridande gymnast

Det händer att man får frågan - vad har du gjort i dag då? Ibland är det lätt att svara, ibland inte. Ibland är det lätt att förstå svaren, ibland inte.

I dag skulle jag till exempel skriva om gympa, därför satte jag mig på en häst.

Jaha?

Resa utan slut

Min östgötska resa har inget slut. Inte än i alla fall. Det är så skönt och avkopplande att resa omkring i länet och upptäcka nytt - och återupptäcka gammalt. I dag passerade jag Finspång och kände mig tvungen att stanna just där Norrköpingsvägen svänger av in mot centrum och där Linköpingsvägen tar vid i stället. Då ser man Lillsjön framför sig och husen som klättrar uppför sluttningen på andra sidan. Fint.
Finspång och dess vackra omgivningar känns annars väldigt långt borta för oss som bor i västra länsdelen. Lite okänt land.
Den andra bilden är från Skärblacka och bruket. Även om det är solen som syns mest genom den

något smutsiga bilrutan. Tyvärr var det flera bilar i kö och det var inte tid att stanna för att ta en bättre bild. Men - jag kommer väl förbi fler gånger. Det var ju egentligen kombinationen solen och skorstenarna/röken jag ville åt.
Det får bli nästa gång - med ny, och "riktig" kamera.

Rörande eniga

På plats i Cloetta center för att följa den dåliga

LHC-insatsen (fast det visste vi ju inte på förhand) fanns den här trion från Corren. Det är Per Bergsten (längst bort), och Rooney Jerrevång från tidningen, och den som Rooney lagt en beskyddande jättehand om är 24Correns Clara Herner. Fast hon klarar sig väldigt bra själv. Hennes inslag från matchen lär komma i morgon bitti och rulla X antal gångar under torsdagen. Bilden? Ja, men den tog jag.

Vi var alla fyra rörande eniga om LHC:s miserabla insats. Bu. Och heja Schweiz ännu en gång.

Heja Schweiz

Man undrar varför LHC spelade så lamt, tamt, och dumt skumt, mer som ett skämt mot FCZ eller nåt, i stället för taggat och laddat mot ZSC Lions från Zürich?

Vad trodde hemmaspelarna? Att Schweiz är en b-nation i hockey? Att de bästa lagen i alplandet är ungefär som lagen i allsvenskan?

Glöm det, LHC. Schweiz har inte bara ett starkt landslag. De har även bra klubblag. Lag och spelare som vill gå långt i Champions League. Schweizarna (med slovaken Peter Sejna som den stora stjärnan) vann välförtjänt med 7-2 i Linköping och LHC förtjänade att förlora.

Ljus över centrum

Bilden kan vara tagen var som helst i världen. Men den är från Lida kullar i onsdagens Norrköping och det som anas i bildens mitt är Hageby centrum som håller på att moderniseras. På dagtid, vill säga. 2010 skall bygget vara klart.
Då kommer det att lysa mycket mer.

Blå dag i Mjölby

Mjölby klädde sig i blått i dag, denna höstdag när blåsten var närmast isande kall och tvingade fram varmare tröjor och blixtlåsdragningar och knappknäppningar i jackor och kappor. På café Nyfiket var det som tur var varmt och gott, närmast mysigt, för en blåfrusen.

Linköping - världen

Det är Linköping. Men skulle nästan kunna vara var som helst i världen. Överallt står ett tåg och väntar. Eller åker. Fram och tillbaka. Tur och retur. Längtar man bort kan man alltid drömma att tåget ska ta en väldigt långt. Då kan man låtsas att man kliver ombord på Orientexpressen i Paris, resan blir mer spännande så. Särskilt om natten när man inte ser annat än svaga lyktor utefter färdvägen. Teoretiskt skulle det kunna vara ungerska pustan som anas genom de svarta fönstren innan man kliver av i Istanbul. Att det sedan står Mantorp på en skylt kan man strunta i. I alla fall om man inte ska gå av där. Men det ska jag.

Otrevlig promenad

Har precis kommit in efter att ha deltagit i Linköpingsbornas vanliga rusning undan fågelträcket vid Åhléns och Clas Ohlsson. Usch och tvi. Det är långt från trevligt att gå där om kvällarna och över en skränar kajflocken olycksbådande.
Krä, krä, nu kommer det en till, krä, krä, han ska visst gå o handla, krä, krä, vi tar o skiter ner han. Krä, krä.

Inte kul

Uppsägningar är aldrig kul. Massor av tjänster ska bort på Corren. Därför är detta inlägg så här kort.

Viktig match

Söndagens viktigaste händelse? Tja, det beror på vem som ska nämna en sådan. Men tioårskillarna i Linköpings IBK och Solfjäderstaden tycker nog att det var deras innebandymatch i Skäggetorpshallen. Det tycker jag också. Därför visar jag en bild här från när IBK laddade inför matchen. Ledarna Henrik Anderson till vänster och Johan Liljeqvist la upp taktiken. Hur matchen gick? Det får man läsa i Corren i morgon. På Sporty.

Konstig känsla

Jag vet inte, men jag känner mig förföljd på något konstigt vis. Hela dan på landet i lördags kände jag mig iakttagen. Det var som om någon smög på mig. Lite otäckt var det allt.

Inte Japan

Det skulle kunna vara Japan eller Holland sett från ett flygplan. Men det är en grus- och gräsväg i Kinda från en meter.

Man ser oss

Det är inte bara myndigheter och krogar som håller reda på vad man har för sig. I Norrköping fick den här katten syn på mig.

Röd dag

Han ville se något annorlunda. Tittade för djupt i glaset.

Dags ta upp båten

Oktober, då brukar det vara dags att ta upp båten. Så även i Bäckhult. I dag var det svägerskan Britt och svågern Bengt, Thunholm båda två, som fick hjälp av Inger och mig.
Bilderna visar just Bengt och Britt. Och båten. I Drögen, och på land.

Kolla in Corren

Kolla när katalanska gruppen Gossos sjunger om Corren (spanska för de springer)

A bloggers life

I´m a blogger and a jogger. Bloggerjogger, joggerblogger. Joggerjogger, bloggerblogger. Blablabla.

Lunch ute

Vi skulle äta ute.
Men just som vi passerade Sankt Larsgatan drog en kall vindil förbi och rev våra kinder.
Njae, sa vi och skyndade på stegen förbi nybygget på Ågatan och vek om hörnet in på Klostergatan. Vi gick in i huset. In i det Gula huset gick vi. Biff Stroganoff. Ris. Efterrätt: chokladpudding som vanligt.
Jag berättade om mitt besök i Skänninge tidigare på dan. Om trivsamma Café Latte vid Stora torget. Om gästen som kom fram och hälsade. Stefan. Och här sitter Auer och fikar, sa han och sträckte fram sin högra hand. Han hade ett fast handslag. Ärligt, tänkte jag innan jag sen pratade med caféägaren som sa att hösten var en besvärlig tid. Det är så få som fikar på hösten. Efter fem och ett halvt år med caférörelse börjar det kännas jobbigt att överleva i Skänninge, menade hon. Mycket jobb, lite ledigt.
Vi borde bli ännu mer lokala, sa Maria.
Ja, som hålet i gatan som alla undrar över, hur länge ska man hålla på att gräva och varför? sa jag.
Skriva om stort och smått som händer omkring läsarna i deras vardag och som de undrar över. Ibland snubblar vi självklart över något mycket större och då får vi följa upp det förstås, sa Maria.
Ja, så gör vi.

Om jag vore ett träd

Om jag vore ett träd - ett ensamt träd på den östgötska åkermarken - skulle jag rädas dimman då? Skulle jag darra i höstens tid för det okända på andra sidan? Skulle jag låta mig uppslukas utan strid? Nej. Med högburet huvud skulle jag spjärna emot i vetskap om att jag växt mig så stor jag kunnat och tro på en ljusning.

Gamla tanter ler

Lagom som dagen går över i kväll får jag några minuter över till eftertanke. Har jag varit en god människa i dag?

Hm, jo. Jag har talat vänligt med mina arbetskamrater, flera stycken. Ett par av dem har jag lett vänligt emot. Men - har jag hjälpt någon i dag? Kanske. Ett leende kan betyda mycket. En fråga också. Ett visat intresse.

Efter ett besök i Sankt Lars kyrka kände jag mig jättesnäll eftersom jag kom ut därifrån med en broschyr om kyrkan och fortsatte sedan runt i innerstan med Sankt Larskyrkan, så att säga i handen. Håller man kyrkan i handen känner man sig väldigt snäll, kan jag berätta. Gamla tanter ler också mot en.

Kan också berätta att jag samlar på sådana broschyrer. Det blir ett, eller väldigt många tillskott till min östgötska litteratursamling. Jag är inte religiös på minsta vis, men finner kyrkorna intressanta ur både historisk, social, och arkitektonisk synvinkel. Så då är det väl klart att jag vill veta mer om dem.

Kaktuskungen

Nej, nu har jag lagt in fyra suddiga bilder i rad, nu får det vara nog. En tog jag bort helt, och så var de bara tre. In med en Norrköpingsbild till. Och varför inte då en kung? Karl XIV Johan som står och tittar ut över Kaktusplanteringen i Karl Johans Park.

Premiären avklarad

Premiärsändningen är över inför inbjudna gäster i Correns foajé. Den suddiga bilden föreställer 24Correns Cecilia Hedqvist i studion. Hon är från Mantorp. Det vittnar om kvalité. Men i den allra första sändningen var det Fredrik Kliman som var programledare. Cecilia råkade bara gå förbi i korridoren när jag lockade in henne i studion.

Gympa och tv

Vad gympa är skönt! När jag gympar känner jag verkligen hur min kropp tycker om att jag gör det jag gör - även om det knakar i den lite här och där. Dagens gympa var på Fitness där Margot à Deild körde ett kombinerat aerobic- och corepass. Eftermiddagen ägnades mycket åt 24Corren som hade premiärvisning (genrep) för Correns personal klockan 15:45. Riktiga premiären äger rum 19:00 nu i kväll.

Åhh!

Det finns de som säger att Norrköping är en ful stad. Idioter.

Tack för tårtan NT!

NT fyller 250 år i år och firade det bland annat med gratis tårta till Norrköpingsborna under tisdagen. Ann-Charlotte Johansson och Christer Andersson gav till och med en tillrest "mantorpare" en rejäl bit, så stor att jag tvingades gå på fik och köpa kaffe efteråt. Utkommen träffade jag på Lasse "Stolta stad" Södergren som skojade med NT-läsare och tårtsugna och påstod att han varit uppe hela natten och bakat tårta. Att det stod Lindahls på tårtan kunde inte Ljurabloggaren Södergren förstå. Vem som än bakat tårtan, ett populärt inslag i gatubilden var det och många tusen Norrköpingsbor lät sig väl smaka, liksom en och annan Linköpingsbo och åtminstone en Mantorpsbo.

Mantorp har allt?

År ut och år in har jag sagt: allt är toppen i Mantorp, det finns bara en sak vi saknar - vatten. Skulle man inte kunna tänka sig att Mjölby kommun bygger en liten å genom samhället, eller nåt?
Och vad såg jag i dag? Jojomen, vatten. På nya området, Östra Olofstorp, där de första husen redan är uppe. En vattensamling, nästan som en sjö och rykten gör gällande att det verkligen har legat något som kan liknas vid en mindre sjö här långt tidigare. Snälla, låt vattnet vara kvar. Och blir det kvar, ja då har Mantorp allt.

Såningsmannen

Ibland stannar man upp, undrar: har jag varit här förut? Konstigt, för det har jag inget minne av. Denna undran hände mig i dag. Jag kom i bilen förbi Vallerstad kyrka. Stannade. Jag hade ju aldrig varit där, så varför inte. Kyrkor brukar ligga så vackert, vara så vackra. Jag tog en bild av kyrkan och gick in på kyrkogården. Stannade förundrad framför den här statyn. En gående bonde som sår. Jag visste ju att jag hade sett den tidigare. Eller en snarlik. Men var? När?
Hemkommen läste jag om Vallerstad kyrka. Statyn som mycket riktigt heter Såningsmannen är gjord av bygdens store son konstnären/skulptören Gottfrid Larsson (1875-1947) som också ligger begravd på kyrkogården. I Linköping kan man beskåda hans fina verk Sjöjungfru och sjöhästar från 1923 i Järnvägsparken (som Linköpings kommun av någon anledning kallar Dekorativ kvinnofigur i "Skulpturer i Linköping" 1999).

Men, och här kommer förklaringen till var jag har sett statyn: Såningsmannen är välkänd för alla östgötar som pluggat i Uppsala där den står utanför Östgöta Nations hus på Trädgårdsgatan och har gjort så sedan 1947. Inte för att jag har läst i Uppsala, men två av mina barn har gjort det och självklart har jag varit där och besökt dem. Har till och med varit på nationen och fikat, i min ungdom var jag för övrigt där och festade, samt faktiskt stått och stirrat på Såningsmannen. Precis som jag gjorde i dag i Vallerstad. Men håll med om att Såningsmannen gör sig bra mycket bättre i Vallerstad, med östgötaslätten bakom sig, än den gör mitt inne i centrala Uppsala? Fast det blir, och är, två helt olika saker. Det ena är en hyllning till Östergötland och en påminnelse om vårt fädernearv, det andra en hyllning till Gottfrid Larsson.

En något sorglig dag

När saknar man sommaren som mest? Första dan efter semestern? När första snön kommer? Julafton? Eller saknar man sommaren som mest när det visserligen är sommar men regnar som värst?

Det tål att tänka på, men min saknad är nog som störst den dag som vi plockar in trädgårdsmöblerna på landet. Då vet man att nu är det slut. Nu dröjer det tills vi sitter ute igen.

Men i dag satt vi ute på landet och fikade. Solen sken och vid "bovägga" var det lä och riktigt varmt. En timme senare bar jag in möblerna, även de tunga träsofforna och stora bordet, och låste boden.

Drögen och Bäckhult i dag

Vi tog en tur till landet i dag. Plockade härligt gula och inte alls blöta kantareller i närheten av Öknehult. I Bäckhult plockade vi i ordning lite inför vintern och jag försökte räta på det gamla staketet en aning. Drögen låg lika vacker som alltid denna klara höstdag.

Inte Olli Martti

Mannen bakom den vackra boken Finland i ord och bild (från 1901) var en O M Reuter. Jag funderade på vad O M kunde stå för och gissade på Olli Martti, eller Oskar Matti, eller Olof Martin. Men jag hade fel. Hemskt mycket fel.
Han hette Odo Morannal Reuter.

De här böckerna var det

En släkting ringde och frågade om böckerna vi hittade på loppis. Vad var det för böcker?
Vi tar den vackraste först. Finland i ord och bild, tryckt 1901 på Victor Petterssons aktiebolags boktryckeri i Stockholm - den fick jag för 30 kronor på Sya auktionshall. Men vad har den med Östergötland att göra? Egentligen ingenting mer än att min farfar var född i Finland. Därför kan det vara bra att lära sig lite mer om vårt grannland i öster.
Så till boken med vackraste innehållet - Göran Bergengrens Med anledning av Atterbom, utgiven på Carlssons förlag 2004 och tryckt på Kristianstads Boktryckeri samma år. Den köpte jag på samma ställe, pris 40 kronor. En alldeles underbar bok, Bergengrens språk är så poetiskt, och lättläst dessutom. I Sya hittade jag också "Skänninge - en liten stad med stora minnen, utgiven av Skänninge Hembygdsförening, S:ta Ingrids Gille, 1985, tryckt hos Skeninge Boktryckeri samma år. Inköpt för 30 kronor. Skrivareföreningen Östgötaspegels bok Alstringar från 1978, tryckt hos Tryckson ab i Linköping (30 kronor); Ett 1900-tal ett samarbetsprojekt i Östergötland - så gick det till, utgiven av Östergötlands Bildningsförbund, tryckt hos Elanders Gummessons 2000 (10 kronor); samt på Sya Hembygdsgård i Hydinge inköpta Gamla Linköpingsgårdar II, Anteckningar av Arvid Kugelberg, tryckt hos Linköpings Tryckeri 1940 (5 kronor!); likaså fem kronor för en pärmlös En bok om Ellen Key, Albert Bonniers förlag, Albert Bonniers Boktryckeri 1919; samt slutligen Örtagården, författad av Correns förre chefredaktör Ebbe Johnson, och utgiven och tryckt av AB Östgöta Correspondenten 1957 , inköpt för en tia.

På Sya hembygdsgård

En blåsig lördag, vad gör man då? Tja, man kan åka till Sya hembygdsgård och titta på lördagsloppis och passa på att fika. Det gjorde vi. Jan-Erik Unell berättade lite om hembygdsgården. Före det hade vi tittat in på loppiset i Mantorp och efteråt var vi på loppis i Sya. Vad vi köpte? Östgötaböcker till vårt blivande östgötska bibliotek. Lustigt nog köpte vi en bok om Finland, också.

Varde ljus

Ljuset kommer utifrån. I alla fall gjorde det så i dag. I dubbla upplagor i Vårfrukyrkan i Skänninge.

Niko och Milan

Linköping, Folkungavallen, i onsdags förmiddag

Förre LFF-spelaren Nikola Jokisic var i Linköping på besök. Jokisic som även spelade i IFK Norrköping var i stan för att bland andra hälsa på Milan Todosijevic. Det blir ett reportage om Jokisic om några dagar i Corren. Den här bilden (som jag har tagit) är inte med i reportaget, utan den ställde Niko och Milan snällt upp på ändå. Nu har Niko åkt hem igen. Var han bor? Åh, nej, det får ni läsa i Corren.

Tinne målar

Nu ännu närmare. 15 oktober startar 24Corren. Utanför studion håller Tinne Ingesson just på att måla loggan så att vi alla kan se var studion ligger.