Så här ska det inte se ut

Bild: Jörgen Auer

Nej, nej, nej. Det ska inte se ut så här i december. Det ska vara vitt. När jag var barn var det vitt från 15 november till 15 mars i något som vi kallade för vinter. Det betydde att det var kallt också. Aldrig varmare än -3, men däremot kunde det vara så kallt som -30. Is fanns det också. Inte bara i frysen utan på riktigt utanför huset, vilket förde med sig att vi barn lekte utomhus. Vi kastade snö och åkte iskana. Ibland åkte vi skidor på snön, och kastade isbitar på varandra. Varje damm var en tänkbar isbana. Varje snöhög var en byggmodul. Ibland grävde vi gångar i snön och kom upp någon helt annan stans och kände inte igen oss och stod och grät flera minuter innan nån gammal tant kom och frågade varför vi var ledsna och var vi bodde. Hemma, hulkade vi och grät så tårarna frös till istappar på kinderna. När vi till slut kom hem var det julafton och vi fick varm choklad med vispgrädde, och ett par långkalsonger av farmor och hockeyhandskar av far och mor. På juldagen var det stängt överallt. Inte en affär var öppen. Men snön och isen fanns ju så vi sa adjö till våra föräldrar på morgonen och kom in som snögubbar på kvällen för att äta. Inte en minut hade vi suttit framför datorn. Vi visste inte ens vad dator var. Datum visste vi. 31 december var det nyårsafton. Nästa dag var det ett helt nytt år och vi vaknade alltid tidigt denna första dag för att se om allt hade förändrats. Det hade det inte. Snön låg lika gnistrande vit som tidigare och väntade. Det var säkert en meter snö. Varje år. Varje vinter. Tills nu.

Ändå finns det de som säger att klimatet inte har förändrats.