Kan jag dela med mig?

Lustigt - jag en skribent, känner mig handikappad utan bilder. Jag har blivit så van att varje gång ett inlägg ska till här så skriver jag till en bild. Och nu måste jag på något sätt uppdatera mitt picasakonto på mitt googlekonto, men vet inte riktigt hur och google talar om för mig att mitt VISA-kort inte duger. Man vill inte ha mina pengar! Eller kan inte ta emot dem! Så för mig återstår då att skriva ett bildlöst inlägg.
För en timme sedan åkte jag över slätten. Det var molnigt åt Linköping till, men bortåt Motala och Vättern, ja Skänninge med, såg jag blå himmel. Slättlandskapet badade därför i solsken. Någonstans kring Älvestad-Försjö stod fyra tjurar på en kulle och tittade ut mot en åker och en äng, mest ängen inbillar jag mig. De hade bakarna och svansarna ut mot vägen, men vände sig om när jag stannade för att fotografera dem. Tre ljusa och en svart var det. Jag gick ur bilen. En sädesärla landade på vägen och gick och vippade med sin långa stjärt. Bakom en träddunge låg en gård och från det hållet hördes ljudet av en traktor som körde fram och åter. Antagligen på en åker. Ljudet kom och försvann. På vägen kom en bil. En minilastbil var det. En sån där med blått flak. Mitsubishi. Föraren tittade på mig, undrade vad jag var för en tok som stod där med kameran och tittade på tjurarna. Han kanske trodde att jag var tjurtjuv? Kogalen? Men det är jag inte. Bara kär i natur och djur. Därför brydde jag mig inte när en större fluga surrade nära. Satte sig på min vänsterarm. Jag lät den hållas. Det var kul att få sällskap.
Har du varit hos tjurarna, frågade jag, och då flög den över taggtråden, uppför kullen och bort till kvartetten som stod exakt på samma sätt i fyra minuter. Det enda som rörde sig på dem var svansarna. Ja, och huvudena som än vreds emot mig, än mot ängen. De kunde inte bestämma sig för om de skulle glo på mig eller ängen.
"Ängen - gubben, gubben - ängen, ängen - gubben. Jaha, nu kom det en fluga. Den tar vi med svansen, killar. Ett, två, tre, vifta!"
Så tittade de plötsligt åt ett tredje håll. Och jag följde deras blick. Nedanför kullen, kanske 40 meter bort gick en svartvit ko och svängde med allt hon hade. Hon sket. En av de ljusa killarna råmade. Ja, det var mer som ett bröl. De andra tre nickade. En av dem pissade.
Jag satte mig i min röda Kia och åkte hem. Över Normlösa åkte jag. Öjebro. Kavlebäck. Spångsholm. Veta. Det var så mycket landet att jag hade svårt ta in allt.
Men det gick. Och nu är frågan: har jag kunnat dela med mig något av min känsla?
Svara gärna här i kommentaren i så fall, eller mejla mig på jorgen.auer@corren.se