Var det bättre förr?

Det här är fredagens kåseri (krönika) i Corren. Här kan man se Cnorren redan i kväll:

Det var bättre förr. Jo, förr var det bättre. Det säger de som var med. Riktigt när förr var är oklart, men det var när de var som mest aktiva i vad de nu höll på med var just aktiva. Förr var en tid då man minsann levde som man borde och skulle och inte satt ungdomarna bort sina liv vid datorn och inte hängde de framför teven och glodde bort halva sitt liv med utländska fotbollsmatcher. (Men om det hade funnits datorer och teve, då?)

På den tiden tränade man inte som nu för att må bra, utan för att bli bra, som Lasse Strandh, brukar säga. Den gamle storlöparen har säkert rätt i en del när han ringer, och det gör han ofta och länge. Han påpekar nästan alltid att löparfenomenet Gunder Hägg satte 16 världsrekord mellan 1941 och 1945 och att man förr tränade på ett helt annat sätt än i dag och var villig att underkasta sig en oerhörd träningsmängd för att komma någonstans i idrott. Med vissa undantag, som Kalla och Kallur, är ungdomarna i dag för bortklemade och orkar inte satsa, inte på en individuell idrott i alla fall, menar Lasse. Han tror att det bland alla hockey- och fotbollslystna och blivande från sin idrott utslagna ungdomar finns en mängd duktiga löpare, kastare, hoppare, och vad det nu kan vara.

Det behöver nödvändigtvis inte vara friidrott ungdomarna ska satsa på, det kan vara brottning och fäktning eller gymnastik. Vad som helst. Men de måste vara beredda att satsa på sin träning. Ge allt. Och helst lite till. Inte försoffa sig. Inte försova sig. Inte vara ute för sent. Inte vara uppe för sent.

Då kan det bli som förr.

Då kan vi få en ny Gunder. Det kan vara du som läser det här. Det kan vara ditt barn. Ditt barnbarn. En dag kommer man att säga förr om deras tid också. Frågan är om man också säger att det var bättre förr.