För 50 år sen

Ur Corren 8 februari 1961

Den amerikanske författaren Erskine Caldwell kom på Sverigebesök med sin fjärde hustru Virginia Moffett Fletcher och ombads svara på frågan vilken av sina böcker han tyckte bäst om:

- Jag tycker bäst om min senaste bok - alltid, lär den då 58-årige författaren ha sagt. Och den senaste var då Jenny by nature (Ingen ändrar på Jenny) som behandlade rasproblematiken i USA. Caldwell (1903-1987 hade varit fotbollsspelare, livvakt, manusförfattare i Hollywood, och korrespondent i Mexkio och Sovjetunionen. Hans första bok, Tobacco road (Tobaksvägen) kom 1932.

1984 gavs i Sverige ut Caldwells redan 1933 skrivna novell: A country full of Swedes (Det myllrar av svenskar) och ur den har jag hittat ett längre stycke på bloggen http://blogg.passagen.se/bluestreetpress för man undrar ju var han såg så många svenskar. Han skrev ju mest om sydstaterna, men svenskarna såg han någonstans längre norrut:

"Gud hjälpe, det var svenskar vart man såg, ja över hela East Joloppi för den delen, så vitt jag kunde förstå. Det var så tjockt av dem kring logen och pumpen och vedtraven så att det var som en svärm gulhövdade jordhumlor. Det var svenskar överallt, vart man såg, och dem man inte såg hörde man hojta och skrika som om det gällde livet inne i det gula plankhuset på andra sidan vägen. Och det var inget tvivel om att det var svenskar; jag har aldrig hört talas om någon som har tagit fel på en svensk eller en finne och en amerikan. Så fort man ser en svensk eller finne, så vet man, Gud hjälpe, att han är svensk eller finne och inte portugis eller amerikan. Det var svenskar överallt vart man än vände sig. Det är visserligen sant att en del av dem var barn, och en del var kvinnor; men när det kommer till kritan så blir ju svenska barn, och kvinnor med för den delen, snart lika stora som de andra.... På vägen framför deras hus stod sju, åtta bilar, lastade med möbler och husgeråd. Och runt omkring var allting bara svenskar. Svenskarna tjöt och hojtade åt varandra; de små svenskarna och de kvinnliga svenskarna skrek precis lika högt som de stora svenskarna, och det verkade som om ingen av dem hade klart för sig vad allt skrikande och hojtande skulle tjäna till, och om de visste det gav de tusan i det. För de var svenskar varenda en. Och det har inte den minsta betydelse för en svensk varför han skriker; så länge han bara får gapa, har han sina bästa dagar..."