Här är fredagens Cnorren

Den här texten finns i fredagens Corren och är den veckokrönika jag brukar skriva under vinjetten Cnorren.

Alla behöver inte be om ursäkt

Vilket liv det var på Corren-sporten häromdan. Folk kom springande från alla håll och undrade vad som stod på. De visste ju att det var skid-VM, men Kalla och Ingemarsdotter hade ju redan tagit guld, var det svenska herrarna som tog guld de också?
Nej, vi skrek på Kanada!
Jag älskar visserligen Norge, men inte i skidåkning. Och den här gången var det åter upplagt för ett norskt guld med Hattestad i idealposition in på upploppet i herrarnas sprintstafett.
Då kom Alex Harvey och stal guldet!
Han bad inte om ursäkt, och varför skulle han det? när han på de sista meterna segade, stångade, stakade, sprakade, störtade, stönade, skidade, spurtade förbi i en stark finish.
Vi skrek som om det hade varit en svensk och kollegerna i andra änden av huset förskräcktes och tappade koncentration och skrev fel – det ber vi läsarna om ursäkt för.
Visst bes det väl annars för lite om ursäkt i dag?
Sällan ber någon om ursäkt när de tränger sig i pendeltågskön, de bara går förbi, ibland till och med in på tåget innan de som ska ut går ut.
Och nog vore väl en ursäkt på sin plats för hockeyspelarna Andreas Jämtin och Daniel Widing efter slagsmålet i tisdags? Mest till publiken.
Fast i hockey kan man inte be om ursäkt för allt, då blev det larvigt.
Ursäkta mig för att jag tacklade dig lite väl hårt i förra bytet. Äsch, det är jag som ska be om ursäkt, jag kunde ha tagit en annan väg.
Nej, då, ursäkten är min för om jag inte hade tacklat dig hade du ju fått fritt fram och kunde ha åkt så där som jag vet att du gillar fram mot Norrena.
Kanske, men då hade jag ju blivit tvungen att be honom om ursäkt sen för att jag gjort honom ledsen genom att skjuta pucken i mål.
Ja, okej, ursäkta att jag bad om ursäkt.
Du får tackla mig nu om du vill. Men slå mig inte.