På välgörenhetsgolf

Välgörenhetsgolf – det betyder att man har roligt med ett gott syfte. Och visst var det det goda och glada som styrde över Mange Johanssons dag för tappra barn, en golfdag till förmån för Barndiabetesfonden. De som var med skrattade och trivdes när molnskyarna skringrades över Vesterby.

Vi som bara var där för att titta på och förhoppningsvis få en skymt och ett ord med några av de gästande spelarna blev avundsjuka. Vi hade också velat spela. I stället fick vi roa oss bäst vi kunde. Det gjorde vi i golfbilen vi fick låna av pron Peter Lindh. Först åkte vi fel och hamnade på en gård. Banan tog slut och det var staket överallt. Sedan skumpade vi runt lite här och där och irriterade spelarna: mest Ralf Edström och Kristin Kaspersen. Fast de verkade trevliga i alla fall.

Kristin hade hittat på ett nytt sätt att bära peggarna på. Hon satte dem helt enkelt i håret. Det tog vi bild på.

Då kom Roger Eriksson som gick i samma boll och lag som Kristin och sa: ska ni ta bild på mig också, jag har peggen bakom örat.

Han blev inte sur för att vi inte brydde oss. Han förstod. Man kan inte ha mer än en bild, om ens det, på hur någon har sina peggar. Själv har jag mina i byxfickan. Hade. Ett smärtsamt minne från Islantilla i Spanien kommer för mig. Vi var där för några år sedan för att följa några Landerydsspelare. En peg fastnade på mystiskt vis i fickvecken och när jag böjde mig gjorde den ett utfall och stack mig på pungen. När jag skrek till kom Hans Forsberg av sig just i utslagssvingen på sjuan.

I går var han på tian när han fick syn på mig. Han viskade något till Kristin Kaspersen. Jag skämdes lite. Hon log och sträckte fram handen.

(Den här texten finns också i fredagens Corren under vinjetten Cnorren)