Natten var så svart att den uppfattades som ett svart hål som uppslukade allt. När jag vinklade ögonens persienner på morgonen var till och med natten borta.
Hm. Jag har nog hört och läst för mycket Tranströmer under lördagen. Fast kan det bli för mycket? Är det inte i stället en nödvändighet för att inse att livet är så stort att man visserligen kan famna flera blommor samtidigt, men bara plocka en i taget? Likaså att varje steg vi tar, åt vilket håll vi än går, leder bort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar