En söndag i Mjölby

Söndagen lider mot sitt slut. Hur har den varit? Tja, bra. Eller, så där. Jag vet inte, har nog inte varit riktigt vaken på hela dan. Men jag vet att jag tog en promenad. Och så skrev jag något, men vad? Har glömt. Fast jag var på jobbet, det var jag. Det kan Göran intyga, han dök upp och skulle skriva något, han också. Skidor, skrev han om. Något i Boxholm.
Själv gick jag genom Mjölby. Såg en död fisk. Under isen i Svartån. Den var fastfrusen i isen. Några änder. De var inte under isen. De var på isen och levde. Liksom talgoxarna gjorde i träden. Men vänta nu, den där ena var ingen talgoxe. Den var ju blå på huvudet. Blåmes, väl?
En äldre dam satt på en bänk och solade. Jag nickade åt henne, men hon gjorde ingen ansats att hälsa tillbaka. Hon kanske var blind. Två pojkar kom emot mig på cykel. De var visst också blinda. De pratade ett annat språk jag inte kände till. Herrskawittji poschkatosch, lät det som den kortare av dem sa. Den andre skrattade och jag undrade åt vad.
Sen stod en man vid sin trädgårdstäppa på ett koloniområde och betraktade mig. Undrande. Vad var jag för en figur? Jag nickade. Han gjorde inte en min. Blind.
Kom tillbaka till jobbet på Corren. Göran satt och skrev och hade sin hund Milton med sig. Jag visslade på hunden. Han lyssnade inte. Döv, sa Göran.
Sen ville Göran ha kaffe på Gusto. Vi tog med oss Milton och gick dit. På hemvägen mötte vi Gittan och hennes hund. Milton luktade på henne. Hunden alltså. Ordentligt.
Och sen ringde jag polisen. Det har inte hänt någonting på din kant, varken i går, i natt, eller i dag, fick jag reda på.
Ja-a, det var det hela. Ungefär.
Ur träningsdagboken: Ingenting.