Han som försvann

Bild: Jörgen Auer

Det kunde ha suttit någon här. Med fötter i skorna. På en bänk i S:t Larsparken i Linköping. Eller på en annan bänk i staden, i en annan stad, en annan kommun, en annan ort, en annan by. Någon som ser trött ut. Som är full. I dag med. Som pratar om familjen, eller rättare sagt den förra familjen, om hustrun, och sonen, men mest om dottern som han tappat kontakten med. Det är han jävligt ledsen över. Hon har visst barn. Fan, hans barnbarn. Han är morfar, för helvete. Det var därför han grät alldeles nyss. Han har blivit så blödig. Och samhället är bara skit, allt är åt helvete, mest han själv och det vore nog allra bäst om han försvinner för tid och evighet. Och absolut inte för några pengar eller flaskor i hela jävla världen vill han bli fotograferad. 

- Men ta skorna, de är ändå inte mina.