Varför jag ler

Bild: Jörgen Auer

Det finns en tillvaro som är utanför, eller kanske snarare inuti. En plats där jaget bor. Alla har vi sådana platser och det kan förekomma att några av oss har samma. Men vad andra säger spelar ingen roll för just mitt jag. Det bor här oavsett andra. Platsen skulle kunna ligga någon annanstans, men jag har bestämt att mitt jag hör hemma här. Här är jag lugn och tänker bra. Jag tar djupare andetag just här och det händer ofta att jag står stilla och betraktar naturen, lyssnar, doftar, ser, känner, och lever. Går i skogen, slår ängen, rensar grusgången, ansar buskar, sågar ved, städar närområdet, röjer, räfsar, krattar, samlar, kånkar, bär, slänger, donar, mina händer är ömma och starka och doftar gott av jord, gran, tall, björk, hassel, asp, gräs, mossa, sten, hammarens gummihandtag, gräsklipparens dito, av spettets hårda järn, av vårens soliga strålar och av vaskningen i handfatet före middagen.

Efter maten intas kaffe med utsikt över sjön. En humla surrar, en gräsklippare ljuder på avstånd, barnröster ropar, en hund skäller, någon går ut med båten, en rovfågel skriar i skyn, småfåglarna sjunger i hasselsnåren, och körsbärsblommen står vit och slak som stilla segel på Drögens lugna vatten. Och mina händer luktar arbete och förnöjsamhet. Jag har jobbat bra i dag. Det är därför jag ler.