Den sköna söndagspromenaden i dag var länge en sådan. Men bor man på slätten så bor man i en föränderlig värld. Det som verkar som A när man tittar ut genom fönstret kan lätt bli B när man kommer på andra sidan den skyddande skogen. Från köket såg jag en vimpel hänga slak i lä och hörde mig säga: det blåser ingenting i dag och är bara tre minus. Det är ju nästan sommar jämfört med i går.
Ha!
Till en början hade jag rätt. Men det var inne i Mantorp. Utanför själva samhället blåste det en aning, men jag hade vinden i ryggen och tänkte inte så mycket på att människor jag mötte var röda som kräftor i ansiktet och hade dragit upp sina jackhuvor över mössorna. Inte förrän jag hade passerat Sya och svängde upp mot Spångsholm på Svåsvägen. Världen låg öppen. Tre, fyra kilometer bort mot nordost skymtade jag Mantorp...
... schwosch, så fick vinden tag i mig, slog mig i ansiktet, piskade mig röd och försökte vräka omkull mig. Det var bara tre minusgrader men i blåsten kändes det som -20. Ett tag tänkte jag ringa hem och be om hämtning, men nä, så gör man inte, inte på en vanlig enkel promenad. I stället plockade jag fram Ola Skinnarmoandan och kämpade heroiskt. Tyckte mig se en isbjörn, men den var som tur var kopplad. Drog ett andetag och fick samtidigt in den där bitande vinden som blåste bort tandsten och vred om tungspenen på mig så jag blev tvungen vända mig om. Inte vända om. Bara vända mig om och andas lugnt. Tog så tre djupa andetag och på dem levde jag tills jag var framme i Spångsholm och fick lite lä och andrum igen.
Så se upp för slättens skiften.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar