De senaste dagarna har jag hört rykten om något som kan liknas vid en ny sport. Inte långt ifrån i alla fall. Det handlar om boxning. Att slå nån på käften. Länge och väl. Och det gäller att slå den som ger sig på gamla tanter med rullator.
Fick jag tag på en sån där så vet jag inte om jag skulle kunna sluta att slå, sa en straffande röst.
Jag nöjer mig med att citera just den rösten, för den var den snällaste.
Själv undrar jag hur de är funtade, de här rullatorligisterna. Hur de tänker? Och om det är samma idioter, eller samma slags idioter, som brukar ränna runt och jaga skiten ur andra åskådare efter större fotbollsmatcher i Stockholm eller runt om i Europa.
Jag är intresserad av hur de är hemma. Hemma hos mormor. Oavsett om de går i skolan eller arbetar. Oavsett om de är 15, 20 eller 25 år.
Är det dit de kommer med hembakta kakor i en påse och en bukett blommor? Kysser de mormor på kinden och säger att hon är fin i håret? Smeker de den gamlas hand när de undrar hur hon mår?
Eller kommer de bara dit, slänger sig i en soffa och säger att de är hungriga och frågar om hon har några pengar?
Och vad svarar de när hon i sin tur undrar hur de mår?
- Jo, tack, mormor, jag mår jättebra. Skolarbetet (jobbet) går så bra, så bra och det är så roligt i kören. Och i går kväll vann vi i innebandyn.
Är det så de ljuger? Eller känner de efter och svarar ärligt:
- Fy faan. Jag mår så jävla dåligt, alltså. Inga pengar och inga kompisar. Det finns ingen som vill vara med mig. Jag vill bara supa och slåss för det är så jävla ascoolt när alla är rädda och i går höll en gubbe på att skita på sig när vi sparkade sönder busskuren på Djurgårdsgatan och sen sprang vi efter en 12-åring i LHC-tröja och sparka´n i huvet och sen tog vi hans telefon och sa åt’ en att om han tjalla skulle vi döda hans morsa. Ascoolt va?
Rullatorligister sparkar säkert barn, också. Det ligger liksom i deras natur. Ung eller gammal att skada och såra spelar ingen roll. De känner stolthet när de gör någon annan rädd. Och de känner styrka när de knuffar omkull en 86-åring.
"Såg du? Oh, fy faan, asbra."
Men om det nu är så att de tycker det är så roligt att knuffas, varför börjar de inte brottas i en klubb? Då kan de ju få hålla på att knuffas en hel kväll. Två kvällar i veckan, kanske. De andra kvällarna kan de gå på boxning. Eller de kan börja med judo, karate. Lära sig disciplin. Tålamod. Veta hut. Och de skulle kunna börja med rugby eller amerikansk fotboll. Vanlig fotboll. Ishockey. Handboll. Basket. Knuffas och stångas inom vissa regler. Mot andra som vill knuffas och stångas. Varför gör de inte det?
Jag vet svaret.
De vågar inte.
En rullatorligist skulle aldrig våga gå med i en idrottsförening. Inte ensam. Aldrig ensam. För en ligist vet hur det känns att vara ensam. Att vara utanförstående. Utan förstående. I en idrottsförening skulle en sådan ligist snabbt bli utanför gemenskapen om han inte rättade sig efter den. Och det är det som är så svårt. Att foga sig. Böja sig. Be om ursäkt. Bättra sig. Hitta sig själv.
Vore inte de här ligisterna en utmaning för alla idrottsföreningar att ta tag i? Att söka upp dessa vilsekomna och vildvuxna själar, och visa vad idrotten kan och förmår i fråga om kamratskap och gemenskap.
Som bonus skulle vi dessutom slippa de straffkommandon av skilda slag som ropar på hämnd.
Men att ge sig på en tant med rullator, eller våldföra sig på ett försvarslöst barn, det är så jävla lågt så det är redan i helvetet. Därför möts ett sådant beteende av ett brinnande hämndbegär.
Jörgen Auer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar