Cnorren: Om djur och golf och lite Kreta

 Den här Cnorren var införd 7 augusti 2004 som lite tankehjälp (stjälp?) inför stundande OS i Aten och hadeprecis som nu rubriken: Om djur och golf och lite Kreta.

Bara en vecka kvar, sen är OS i Aten igång. Idrott efter idrott efter sport efter gren. Stöt efter stöt fter grepp efter kast efter lopp efter spark efter tag efter hopp efter skott efter serve efter dunk efter knock efter fall efter volley efter rond efter mål efter lyft efter dyk.
Men varför är inte golf med? Alla spelar ju golf. Eller?
Nej, inte riktigt. En del gillar inte golf alls.
Det gjorde i alla fall inte signaturen EW som för några år sen skickade en väldigt fin teckning till mig, den finaste jag fått. EW hörde av sig efter det att jag skrivit om en ko som åt upp en golfboll. På teckningen fanns en ros i rött och så tackade EW för den fina artikeln.
Jag vet att det här låter som skryt. Och det är det också.
Men varför skriver jag om det nu? Nio år efteråt? Jo, för att jag har försökt mig på att spela golf. Det går så där. Men jag tröstar mig med att det i alla fall är skönt att vara ute. Man får se så mycket. Mycket gräs blir det. Öppna landskap. Men också många träd. Rentav skog. Brännässlor. Aj. Dammar också. Änder. Se upp där familjen And, min boll kommer visst lite fel, akta, AKTA! nä, så ropar man inte i golf nä, fore, FORE, jamen flytta på er då. Oj! Vilket plask.
Vad tänker en and om så uselt slag? Tyckte den ens att det var uselt? Uppfattade den att det överhuvudtaget var ett slag? Visste den att vi spelade golf? Naturligtvis inte. En and som bosatt sig på en golfbana tror förstås att bollarna är andra, flygande djur som inte kan simma. Dårar som dyker efter föda men aldrig kommer upp igen. Kanske är det flygfisk? Som dessutom ibland tycks gilla att omilt landa i sand.
Från and till ko är steget normalt ganska långt. Men inte i min värld. Djur som djur. Dessutom har jag sett en ko igen. Och blivit helt fascinerad. Så skulle jag också vilja göra. Bara stå blick stilla och bara vara. (Det är väl precis som vanligt, Jörgen, säger elaka kolleger).
Det var en alldeles vanlig ko i brunt och vitt. Och med såna där vackra bligande ögon som glor rakt igenom en utan att egentligen se nånting alls.
En ko bryr sig inte om golf. Tror jag. Och om det kommer en traktor eller en golfboll hagen förbisusande kvittar lika. En ko står inte och tänker: jaha, där kommer traktorn igen, eller: jaså, slog han bollen så snett. Nä, en ko ser bara att det är en förändring jämfört med sekunderna innan.
Varmt, varmt, varmt. Tugga, tugga, tugga. Glo. Tugga, tugga. Glo. Jaha, nähä. Allt är stilla. Ingenting rör sig. Jo, något kom förbi. Stort. Rullande ben. Otäckt råmande. Nu är det tomt igen. Och nu kom det något förbi igen. Liten rund sak som flyger. Ljudlöst. Tugga, glo, tomt. Tomt, glo, tugga. Nu kom en sån där liten igen. Samma? Glo, tomt, tugga. Vrida huvudet. Något rör sig. Där borta. Och där. Inte där. Tugga, glo, tomt. Nu kommer något rakt mot mig. Schwopp! Aj. Tur att det inte var den där stora.
På tal om djur så kan man inte undgå att nämna Kreta. Inte ön. Hästen. Kreta var med i OS 1932 i det svenska dressyrlaget som tog silver. Kreta var häst under majoren Bertil Sandström från Stockholm. Sandström som tog individuellt OS-silver såväl 1920 som 1924 med hästen Sabel och som vann mängder av tävlingar fram till 1945. Om detta läser jag i Nordisk Familjeboks sportlexikon från 1946. Någon individuell medalj fick inte Sandström 1932 med Kreta trots att ekipaget egentligen kom tvåa. Det var bara det att Sandström diskades för att han smackat åt hästen.
Det där tycks hästar ha svårt att glömma. För hur mycket jag än smackar på hästarna på min promenadväg hemmavid så kommer de aldrig och vill hälsa.
Hästar vet för övrigt inte ett smack om golf.

Jörgen Auer