Dagens antika och unika Cnorren (tidigare införd 2007-12-14 i Corren) skrevs med rubriken "Går man för långt skenar huvudet". Nu repriseras den alltså här i bloggen.
Skogen är en vilsam plats. Även när man är i rörelse. I går gick jag varv på varv i Klämmestorpsskogen i Mantorp. Jag bor där. Inte i skogen, men bra nära.
Efter att ha gått Mantorp, Spångsholm, Sya, och nejderna runt i tre veckor tyckte jag det var dags för skogen. Det kunde vara skönt för fötterna att få något annat än asfalt och grus under fötterna. I skogen finns det löv att trampa på. Barr. Och annat som inte direkt går att peka ut men som nog hör hemma i skogen. Ett trampdynespår, en bit av en kotte, små pinnar, nerfallna grenar, blad, rester från gångna och saknade årstider.
Så många varv blev det att jag till slut inte visste hur många jag hade gått. Var det nio eller tio? Tio varv? Herre Gud, det är ju två mil!
När man går så långt börjar huvudet skena. Det går före.
Huvudet vände sig om. Jag såg mig själv komma vandrande. En vandringsman var jag. På väg från
ingenstans till ingenstans. Utan mening utan mål, men jag visste ju att det var fika hemma alldeles
snart. Bara det här sista varvet kvar. Och mening? Vad är meningen med att gå så jävla dant?
undrade en arbetskamrat häromdan efter att ha tagit del av mina långa morgonpromenader.
Ja-a, vad är meningen med allt? Finns det ens någon? Så har mänskligheten undrat så länge den har
kunnat tänka.
Jag såg mig själv plötsligt som den urtidsmänniska jag också är. Hur mycket av en
sådan finns kvar i mig, i oss? Jag lät armarna sjunka, ljudade som en apa, lutade mig framåt och gick
lustigt några meter. Just i detta ögonblick klev en man från en korsande stig fram i minnesbilden. Han
tittade besynnerligt på apan som ännu inte slutat svänga med de hängande armarna, men som rätade
upp sig och sa:
- Skönt i skogen.
Mannen tittade i marken. Han måste ha fått upp ett spår. Kanske såg han någon mening.
Jörgen Auer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar