I julklapp önskar jag mig ett par nya skridskor, hockeyhjälm,
hockeyhandskar, hockeyklubba, benskydd, armbågsskydd, pungskydd. Och
hockeyspel. Bok (om hockey eller fotboll). Mjuka paket önskar jag inte,
för det får jag ändå.
Jaa, så där ser min önskelista ut. Eller såg, för det där är en gammal lista som jag sparat genom is och snö, bris och tö, och genom många vintrar. Så många att jag knappt minns den idrottstokige pojke som en gång skrev listan och drömmande såg ut genom vinterfönstrets isblommor.
Vart tog pojken vägen?
Snörade han på sig sina nya julklappsskridskor och försvann till Kanada som hockeyproffs? Nej.
Tog han på sig hjälmen och körde skallen i elitse-riesargen? Nej.
Kastade han handskarna och började slåss i super-allsvenskan? Nej.
Sköt han mål på mål med sin klubba i allsvenskan? Nej.
Stoppade hans benskydd puckar och slag i division 1? Nej.
Slog hans skyddade armbågar någonsin i isen i division 2? Nej.
Fick han vid något tillfälle anledning att i lägre serier ta på sig pungskyddet? Ja.
Jag var en i mängden. En av alla dessa hundratusentals okända idrottsutövare som kämpar på i glädje över att bara få vara med på ett hörn. Vi har aldrig räknat med att bli vare sig kända eller erkända, men fortsatt ändå. Och vi ser nästan ut som de andra, de som är lite eller mycket bättre än vi. Och vi tränar likadant. Nja, kanske inte riktigt, men vi tränar i alla fall. Fast ingen mer än våra lagkamrater och kanske någon uppretad motståndare vet vilka vi är.
Ibland händer det dock att man blir omskriven eller omtalad ändå, var sig man vill eller inte. Det kan vara teve som vill berätta om korpen. Eller en tidning som vill skriva om en dag i division 5. Radion vill göra program bland blåbären i Vasaloppet. Och någon kommer på den geniala idén att berätta om gatans idoler.
Gatans idoler -- det är vi allihop. Vare sig vi håller på med motionslöpning, korpfotboll eller skid- och cykelåkning. Eller trädgårdsarbete. Eller leker. Där jag bor heter gatans stora idoler Ebba och Karl, Alexander, Jonathan och Rebecka, Emma och Eric. Grannbarn allihop. Det är de som med sina kompisar regerar på gatan (länge leve regeringen!) och kommer att göra så några år framöver. Mest cyklar de. Karl och Jonathan brukar också åka lådbil. Ibland är tjejerna ute och går med dockvagn. Jag anar att det kommer att bli en hel del landbandy och inlinesåkning på gatan framöver och om jag är riktigt snäll kanske jag får vara med. Skateboard håller de också på med. Jag ska fråga Karl om han kan lära mig. Dag ut och dag in kommer dessa gatans idoler att vilja idrotta, rasa och leka, leka och rasa, ända tills den dag de som ton-åringar kommer på att de nog ska göra något annat.
Hur ser deras önskelistor ut? Jag har inte frågat deras föräldrar men kan gissa att där står mycket om datorer, dataspel, telefoner, digitalkameror, och andra tekniska ting. De yngre önskar förstås leksaker. Jag hoppas att de alla även önskar sig sportgrejer. Skidor, skridskor, vad som helst. För tänk så roligt man kan ha i idrottens värld. Och vilka stora drömmar man tidigt bygger upp där. Drömmar som lever med en i flera år. Framgångsdrömmar. A-laget. Matchhjälte. Landslaget. Proffs. Hockeydrömmar som korsar Atlanten och som kan krossa den farligaste motståndare.
Nu kom visst den försvunne pojken hem igen, för nu önskar jag mig ett par långfärdsskridskor.
Var är pennan?
Jörgen Auer
Jaa, så där ser min önskelista ut. Eller såg, för det där är en gammal lista som jag sparat genom is och snö, bris och tö, och genom många vintrar. Så många att jag knappt minns den idrottstokige pojke som en gång skrev listan och drömmande såg ut genom vinterfönstrets isblommor.
Vart tog pojken vägen?
Snörade han på sig sina nya julklappsskridskor och försvann till Kanada som hockeyproffs? Nej.
Tog han på sig hjälmen och körde skallen i elitse-riesargen? Nej.
Kastade han handskarna och började slåss i super-allsvenskan? Nej.
Sköt han mål på mål med sin klubba i allsvenskan? Nej.
Stoppade hans benskydd puckar och slag i division 1? Nej.
Slog hans skyddade armbågar någonsin i isen i division 2? Nej.
Fick han vid något tillfälle anledning att i lägre serier ta på sig pungskyddet? Ja.
Jag var en i mängden. En av alla dessa hundratusentals okända idrottsutövare som kämpar på i glädje över att bara få vara med på ett hörn. Vi har aldrig räknat med att bli vare sig kända eller erkända, men fortsatt ändå. Och vi ser nästan ut som de andra, de som är lite eller mycket bättre än vi. Och vi tränar likadant. Nja, kanske inte riktigt, men vi tränar i alla fall. Fast ingen mer än våra lagkamrater och kanske någon uppretad motståndare vet vilka vi är.
Ibland händer det dock att man blir omskriven eller omtalad ändå, var sig man vill eller inte. Det kan vara teve som vill berätta om korpen. Eller en tidning som vill skriva om en dag i division 5. Radion vill göra program bland blåbären i Vasaloppet. Och någon kommer på den geniala idén att berätta om gatans idoler.
Gatans idoler -- det är vi allihop. Vare sig vi håller på med motionslöpning, korpfotboll eller skid- och cykelåkning. Eller trädgårdsarbete. Eller leker. Där jag bor heter gatans stora idoler Ebba och Karl, Alexander, Jonathan och Rebecka, Emma och Eric. Grannbarn allihop. Det är de som med sina kompisar regerar på gatan (länge leve regeringen!) och kommer att göra så några år framöver. Mest cyklar de. Karl och Jonathan brukar också åka lådbil. Ibland är tjejerna ute och går med dockvagn. Jag anar att det kommer att bli en hel del landbandy och inlinesåkning på gatan framöver och om jag är riktigt snäll kanske jag får vara med. Skateboard håller de också på med. Jag ska fråga Karl om han kan lära mig. Dag ut och dag in kommer dessa gatans idoler att vilja idrotta, rasa och leka, leka och rasa, ända tills den dag de som ton-åringar kommer på att de nog ska göra något annat.
Hur ser deras önskelistor ut? Jag har inte frågat deras föräldrar men kan gissa att där står mycket om datorer, dataspel, telefoner, digitalkameror, och andra tekniska ting. De yngre önskar förstås leksaker. Jag hoppas att de alla även önskar sig sportgrejer. Skidor, skridskor, vad som helst. För tänk så roligt man kan ha i idrottens värld. Och vilka stora drömmar man tidigt bygger upp där. Drömmar som lever med en i flera år. Framgångsdrömmar. A-laget. Matchhjälte. Landslaget. Proffs. Hockeydrömmar som korsar Atlanten och som kan krossa den farligaste motståndare.
Nu kom visst den försvunne pojken hem igen, för nu önskar jag mig ett par långfärdsskridskor.
Var är pennan?
Jörgen Auer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar