Julavslutningen närmar sig. En sådan skrev jag om i december 2003 i ett kåseri som publicerades 2003-12-13 i Corren. Utöver avslutning handlar det om sparkåkning, Hudiksvall och Anna-Erin, samt västgötska Finngårdsred. Och Anders. Han bor numer som jag i Mantorp.
Avslutningarna duggar tätt nu. Nästan lika tätt som i basket där lagen kommer till avslut så där en hundra gånger per match. Visserligen gör de inte poäng varje gång, men ändå. Många avslutningar blir det. Precis som på vår gympa.
Naturligtvis har vi inte avslutning varje
gång. Jo, det är klart att vi slutar varje gång. Vi håller inte ständigt på och åbäkar oss. Men vad jag menar är att vi inte varje gång
går ut i förväg med att i dag ska vi ha avslutning, kom och ät.
För det var just vad vi gjorde i torsdags.
Vi var bara fem och fröken. Men det var de bästa fyra: Åsa, Micke, Kent och Anders (och så jag) som kom och gymnastiken klarades av i fantastiskt tempo. Till och med fröken hade problem att hänga med och gick åt fel håll vid åtminstone två tillfällen. Vi andra uppträdde som om det var sista gången vi gympade. Och det var det ju också på sätt och vis.
Varför hade vi då så bråttom?
Julgröt, förstås.
Vi skulle äta efteråt.
Gröten stod på bordet och tomtar tassade i vrårna. Det var Åsa och Micke som dukade fram. Eller upp. De dukade upp. På gympan strax före hade de dukat under. Det var därför de nu tassade så tyst och försiktigt. De ville inte väcka sina nu ömma muskler som var helt utpumpade efter frökens hårdkörning. Är det sista gången för säsongen så ska det jävlar i mig gympas, tänkte vår glada fröken. Hon heter Anna-Erin och att hon alltid är så pigg och glad beror på att hon kommer från Hudiksvall. Alla därifrån är glada. Antagligen för att de sluppit därifrån. Förlåt, det där sista sa jag inte. Jag bara tänkte. Det är inget fel på Hudiksvall.
Där är inte så platt som här, suckade fröken och tittade längtansfullt ut genom fönstret där Tekniska Verkens skorstenar stod och kedjerökte och bolmade på som om det snart skulle bli rökförbud inom kommungränsen och det var bäst att passa på.
I Hudiksvall har man snö nu. Eller borde ha. Jag tror det var därför Anders plötsligt med tårar i ögonen berättade att han åkte spark till skolbussen när han var liten. En kilometer hade han till skolbussen i Västergötland och genom snö och storm kämpade sig den lille Anders tumvantad och vindpinad fram på sin spark till bussen i Finngårdsred. När han nu satt och berättade syntes det tydligt på honom vilken betydelse sparkfärderna haft för hans framtida idrottsliga liv. Det var där han danades till den elitgympamotionär han i dag är. Han var rörd. Han blinkade bort en liten tår i ögonvrån och det riktigt lyste om honom när han nu satt och mindes. Det var inte svårt att föreställa sig Anders komma farande i snögloppet som åttaåring.
Plötsligt var det inte han. Det var ju jag själv som barn. Så jag kämpade. Så jag slet. Så jag sparkade. Med en femårings hela inneboende styrka sparkade jag mig framåt på min spark genom det östgötska landskapet som låg i vinterskrud och sparkstöttingen gled både villigt och fort på sina medar.
Åh, så härligt! Hur vinden piskade och slet och bet i kinderna när jag i farligaste fläng susade nedför backen. Hur sparkstöttingen ryckte i mina små barnahänder och hur medarna kanade och gled på raksträckorna. Och hur svårt det var att ändra riktning i vägkröken när medarna högst motvilligt lät sig ledas in i kurvan på den isiga vägen. Järnet skrapade mot det hala underlaget så att isflagorna flög i en gnistrande båge över snösträngen längs vägen. Det var så vackert. Så vintrigt.
Så vackert det är så här på kvällen, avbröt plötsligt fröken och stirrade drömmande ut genom fönstret. Vi följde hennes exempel, svalde gröten, drack upp musten, tackade för oss och önskade varandra god jul. Och så undrade vi om vi inte skulle börja med gympan igen redan nästa vecka. Vi hoppar över det där med julledigt.
Då skrattade fröken igen och kände sig omtyckt.
Hon gillar oss tillbaka, sa hon. För vi är så duktiga.
Se, det var en bra avslutning.
Jörgen Auer
För det var just vad vi gjorde i torsdags.
Vi var bara fem och fröken. Men det var de bästa fyra: Åsa, Micke, Kent och Anders (och så jag) som kom och gymnastiken klarades av i fantastiskt tempo. Till och med fröken hade problem att hänga med och gick åt fel håll vid åtminstone två tillfällen. Vi andra uppträdde som om det var sista gången vi gympade. Och det var det ju också på sätt och vis.
Varför hade vi då så bråttom?
Julgröt, förstås.
Vi skulle äta efteråt.
Gröten stod på bordet och tomtar tassade i vrårna. Det var Åsa och Micke som dukade fram. Eller upp. De dukade upp. På gympan strax före hade de dukat under. Det var därför de nu tassade så tyst och försiktigt. De ville inte väcka sina nu ömma muskler som var helt utpumpade efter frökens hårdkörning. Är det sista gången för säsongen så ska det jävlar i mig gympas, tänkte vår glada fröken. Hon heter Anna-Erin och att hon alltid är så pigg och glad beror på att hon kommer från Hudiksvall. Alla därifrån är glada. Antagligen för att de sluppit därifrån. Förlåt, det där sista sa jag inte. Jag bara tänkte. Det är inget fel på Hudiksvall.
Där är inte så platt som här, suckade fröken och tittade längtansfullt ut genom fönstret där Tekniska Verkens skorstenar stod och kedjerökte och bolmade på som om det snart skulle bli rökförbud inom kommungränsen och det var bäst att passa på.
I Hudiksvall har man snö nu. Eller borde ha. Jag tror det var därför Anders plötsligt med tårar i ögonen berättade att han åkte spark till skolbussen när han var liten. En kilometer hade han till skolbussen i Västergötland och genom snö och storm kämpade sig den lille Anders tumvantad och vindpinad fram på sin spark till bussen i Finngårdsred. När han nu satt och berättade syntes det tydligt på honom vilken betydelse sparkfärderna haft för hans framtida idrottsliga liv. Det var där han danades till den elitgympamotionär han i dag är. Han var rörd. Han blinkade bort en liten tår i ögonvrån och det riktigt lyste om honom när han nu satt och mindes. Det var inte svårt att föreställa sig Anders komma farande i snögloppet som åttaåring.
Plötsligt var det inte han. Det var ju jag själv som barn. Så jag kämpade. Så jag slet. Så jag sparkade. Med en femårings hela inneboende styrka sparkade jag mig framåt på min spark genom det östgötska landskapet som låg i vinterskrud och sparkstöttingen gled både villigt och fort på sina medar.
Åh, så härligt! Hur vinden piskade och slet och bet i kinderna när jag i farligaste fläng susade nedför backen. Hur sparkstöttingen ryckte i mina små barnahänder och hur medarna kanade och gled på raksträckorna. Och hur svårt det var att ändra riktning i vägkröken när medarna högst motvilligt lät sig ledas in i kurvan på den isiga vägen. Järnet skrapade mot det hala underlaget så att isflagorna flög i en gnistrande båge över snösträngen längs vägen. Det var så vackert. Så vintrigt.
Så vackert det är så här på kvällen, avbröt plötsligt fröken och stirrade drömmande ut genom fönstret. Vi följde hennes exempel, svalde gröten, drack upp musten, tackade för oss och önskade varandra god jul. Och så undrade vi om vi inte skulle börja med gympan igen redan nästa vecka. Vi hoppar över det där med julledigt.
Då skrattade fröken igen och kände sig omtyckt.
Hon gillar oss tillbaka, sa hon. För vi är så duktiga.
Se, det var en bra avslutning.
Jörgen Auer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar