Ibland vaknar jag på natten. Det är något som väckt mig. Vad? Precis. En vad. Vad den gjort vet jag inte, och inte heller exakt var, när, hur, men det känns som om något inne i den trätt ut ur sin håla och gjort givakt inne i benet.
Det är för att du stretchar för dåligt, säger alla jag frågat.
Ääh.
Jag stretchar och stretchar, ingen stretchar så mycket som jag. Jag stretchar till och med efter att ha varit på toaletten. Och när jag stretchat färdigt stretchar jag en stund till och avslutar med en sju-helvetes massa tänjningar. En kvart tar det nog. Ungefär, alltså.
Det kanske känns som en kvart, men är nog snarare 15 sekunder, sa någon som sett mig i aktion.
Egentligen spelar det ingen roll hur länge jag håller på. Jag känner ändå ingenting.
Jag kan inte stretcha.
Gör så här brukar Helena och hennes instruktörskompisar säga åt oss motionsgympare och vika någon kroppsdel dubbel.
Hjälp, säger vi andra fnittrande. För vi vet att vi aldrig kan göra exakt likadant. Och sedan ojar vi oss å det grövsta när vi liggande på magen försöker få tag på våra fötter bakom ryggen. Ibland får vi inte tag på dem, och ibland får vi det och då går det nästan inte att få ner fötterna igen.
Och aldrig, aldrig, aldrig kommer vi att kunna aerobica, det är ett nuord i stället för det ålderdomliga gymnastisera, så snyggt som våra instruktörer gör. Hur bär de sig egentligen åt för att utföra alla övningar så tjusigt? Minsta böj av en arm eller led är som ett konstverk. Och alla rörelser är som tagna ur baletten Svansjön. Ibland är de så graciöst och vackert utförda att man får tårar i ögonen.
Då får man ta en klunk vatten och stå och titta på. Förr, alltså för länge sedan, fanns inte stretching. Vem uppfann den? Var det en skotsk natur- och idrottsfilosof vid namn James Stretching? Eller en tysk elit- och sjukgymnast som hette Ylva von Stretch? Eller kanske vår egen kul- och mortelstötare Ossian Stret?
Jag minns när jag gick i skolan. Eller sprang. Jag sprang fort. En av de snabbaste som någonsin sprungit runt Ljuraskolan i Norrköping. Vi hade fysik. Marsch ut ur skolan och spring ett varv runt den samma, sa magister Schullström. Och vi sprang. Oj, så vi sprang. Om man säger jävlar före så förstår ni hur fort vi sprang. Attan, så vi sprang, räcker inte. Inte heller tusan. Men jävlar så vi sprang.
Inte var det tal om stretching då.
Vi kom rusandes alldeles illröda tillbaka. Somliga var nästan blå. Och sedan satte vi oss bara ned och fortsatte lektionen som om ingenting hänt. 27 flåsande 14-åringar mätte sedan lungvolym. Jag mätte Evas och hon mätte min. Hon hade enorma lungor. Såg det ut som.
Kanske är det därför jag inte minns resultatet.
Däremot att jag vaknade på natten med kramp i ena vaden.
Något jag också minns väldigt tydligt hände i torsdags natt. Detta efter en oförglömlig gympastund i ensamhet på kvällen. Ja, Åsa, Catarina och Carina tittade till mig en liten stund, men valde att springa utefter Stångån i stället. Självplågaren stannade kvar i tidningshuset och gjorde armhävningar och hoppade rep. Ett par joggingvarv runt gympahallen blev det också liksom några magövningar innan han kom på den geniala idén att träna ett ben i taget.
Varför hoppar vi aldrig på ett ben på vår gympa, tänkte han. Och så gjorde han det. Först kändes det otroligt fånigt och dumt, men efter en stund var det kul och hoppen blev både längre och högre och skänkte en slags bäst-i-länet-känsla.
Han hade kommit på något nytt, tänkte han och kunde liksom se framför sig hur han höll kurser i hoppa på ett ben. Oneleg (Ettben), skulle det heta i takt med den engelskspråksjuka tid vi lever i. Och var man kom skulle man höra folk prata om oneleg. Har du inte varit på oneleg än? Va? Det har väl alla? Det är ju ascoolt. Och asmycke folk på Jorgen's.
Han somnade vältränad, tyckte han. Men vaknade med ett skri. Nej, det var högerbenet som skrek. Vad har du gjort, skrek benet i ett långt, utdraget skri som rev och slet i sängkläderna och fick honom att låta som en apa.
Jävlar, tänkteskrek han i den svarta natten.
Jörgen Auer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar