Efter en dryg veckas förkylning var det i går dags att
börja träna igen. Jag började tidigt. Och lätt. Det vill säga svårt. För
det var jäklar så knepigt att försöka spreta med tårna.
Efter en dryg veckas förkylning var det i går dags att börja träna
igen. Jag började tidigt. Och lätt. Det vill säga svårt. För det var
jäklar så knepigt att försöka spreta med tårna.
Jag satt i sängen. Med benen ut över bråddjupet. När hjärnan sa åt tårna att spreta så lydde de inte. De vägrade släppa taget om varandra. Klamrade sig fast som om de trodde att de skulle ramla ner och slå ihjäl sig mot det gulbruna trägolvet. Men jag ville ju bara få dem att skiljas åt för ett kort ögonblick. Det kunde väl inte vara så farligt?
Spreta! sa jag och tog i så det knakade i ligament och brosk. Och se! Plötsligt släppte vänster lilltå taget och vågade sig ytterligare ett stycke västerut. Alla tår vågade och stod, eller hängde, för sig själva en stund. Höger fot följde vänsterns exempel. Jag njöt en stund över att ha full kontroll på mina småmuskler innan en plötslig smärta, nej två! skar som knivar på vristerna. Kramp.
Senare la jag mig på mattan i hallen och löste ett korsord i tidningen KA, Kommunalarbetaren. Bara överarmarna och tårna nuddade golvet. Bra magträning har Helena lärt mig på gympan. Nio ord klarade jag innan jag damp i mattan alldeles genomsvettig.
Därefter blev det fem kilometers lättare löpning. Förbi Vetas vackra kyrka och kyrkogård. Genom Klämmestorpsallén bort mot travet. Jag sprang tungt. Men måste ju hålla igång till, och komma i form för, sommarens stortävling i orientering, O-ringen i Mjölby. Anmälde mig i onsdags och blev nummer 8451 i ordning att anmäla sig.
Jag är den åttatusenfyrahundrafemtioförsta av löparna, säkert en av de sämsta orienterarna, men det ser jag lite mellan fingrarna på, för jag kan se mellan tårna.
Jörgen Auer
Jag satt i sängen. Med benen ut över bråddjupet. När hjärnan sa åt tårna att spreta så lydde de inte. De vägrade släppa taget om varandra. Klamrade sig fast som om de trodde att de skulle ramla ner och slå ihjäl sig mot det gulbruna trägolvet. Men jag ville ju bara få dem att skiljas åt för ett kort ögonblick. Det kunde väl inte vara så farligt?
Spreta! sa jag och tog i så det knakade i ligament och brosk. Och se! Plötsligt släppte vänster lilltå taget och vågade sig ytterligare ett stycke västerut. Alla tår vågade och stod, eller hängde, för sig själva en stund. Höger fot följde vänsterns exempel. Jag njöt en stund över att ha full kontroll på mina småmuskler innan en plötslig smärta, nej två! skar som knivar på vristerna. Kramp.
Senare la jag mig på mattan i hallen och löste ett korsord i tidningen KA, Kommunalarbetaren. Bara överarmarna och tårna nuddade golvet. Bra magträning har Helena lärt mig på gympan. Nio ord klarade jag innan jag damp i mattan alldeles genomsvettig.
Därefter blev det fem kilometers lättare löpning. Förbi Vetas vackra kyrka och kyrkogård. Genom Klämmestorpsallén bort mot travet. Jag sprang tungt. Men måste ju hålla igång till, och komma i form för, sommarens stortävling i orientering, O-ringen i Mjölby. Anmälde mig i onsdags och blev nummer 8451 i ordning att anmäla sig.
Jag är den åttatusenfyrahundrafemtioförsta av löparna, säkert en av de sämsta orienterarna, men det ser jag lite mellan fingrarna på, för jag kan se mellan tårna.
Jörgen Auer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar