Kåserier och krönikor kan handla om precis vad som helst. Det gör den här Cnorren som publicerades 2004-01-17 i Corren och där man kan läsa om träning, idoler, mat, 100 meter fritt och kenyaner. Ja, och om mig, så klart.
Innan man börjar en träningsperiod frågar man sig ofta varför. Men det behövs egentligen bara en enda träning för att man ska förstå varför. Det är ju för att man ska må bra naturligtvis. Och jag måste tillstå att jag efter två träningspass den här veckan mår som en kung. Nej, jag vet inget om kungar för resten, men jag mår förträffligt och känner mig stark, och rent av ny.
Jag klev ut från simhallen i går och gick med spänstiga, studsande steg genom Linköpings city. Jag log för mig själv. Är det så här idrottsidolerna känner sig, tänkte jag.
Efter träningen, menar jag. För det var ju inte precis så att det var fullt av folk runt omkring som trängdes och ville ha min autograf. Men när jag gick där så nytränad som aldrig förr och kände benen ännu darra lite efter löpbandets evinnerliga rullande så märkte jag hur hela kroppen var som förändrad. Men så hade jag också ryckt och dragit i nästan samtliga gym-maskiner så både stora och små muskelgrupper kved efter att ha blivit störda i sin nymornade dåsighet. Efteråt ryckte det och drog och spände i överarmarna och stramade lätt i axlarna. Ryggen som brukar krångla kändes inte alls. Jag var tvungen känna efter om den satt där den skulle eller om jag glömt den i omklädningsrummet. Jodå, den satt på plats ovanför baken som vanligt. Jag drog en lättnadens suck och sträckte på mig. Fasen vet om jag inte var längre, också. Jo. Och stolt. Jag hade ju varit duktig.
Undrar om andra såg det på mig? Pratade de om mig?
- Titta där går en nytränad! Se så stark och självsäker han ser ut. Och vilken spänstig stil han har. Sån vill jag också bli.
- Pappa. Varför ser den där farbrorn så där nöjd ut?
- Ser du karl’n där, Ulla? Tänk om min Arne kunde se så nytränad ut, du.
Var det så de sa?
Eller var de negativt inställda? Såg jag kanske för självsäker ut? Gick jag för fort?
- Titta inte nu, Karin, men det går en riktig mallgroda där borta.
- Pappa, varför försöker den där gamle farbrorn se ut som en idrottsstjärna?
- Fjant!
Efter en sån härlig träningstimme med efterföljande bad och simpass måste man äta. Det är man värd. Och musklerna kräver det. Jag tog hissen upp till tidningens matsal. Kollegerna Claes och Rooney var med. Men innan vi åkte höll vi chevalereskt upp dörren för Åsa som kom springande i flygande fläng så håret fladdrade. Hon hade bråttom. Tio minuters matrast. Högst.
- 100 meter fritt, pustade hon.
Vadå, 100 fritt? Är det 100 meter upp till matsalen? Och i så fall 100 meters fritt hissfall nedåt? Nej, nej. Åsa menade att hon sprang i fri stil. Jo, det såg vi nog. Och kan man simma i fri stil så kan man väl springa. Visst. Fristil är min stil. Även om jag aldrig har fått tillfälle visa det för andra. Jag har visserligen varit med ett antal gånger i motionslopp. Blodomloppet, Cityloppet, Stångåmilen, Grabbhalvan. Men där måste man följa banan. Springa som de andra.
Hur mycket bättre och fortare springer jag inte med endast fantasin som medlöpare. I Guds fria natur, som det heter. Då springer jag fritt. Det betyder att man aldrig, inte ens jag själv, kan vara säker på var man hamnar.
Man bara springer, eller studsar omkring lite hur som helst. Såna där långa studshopp man gjorde som barn (såna gör jag gärna fortfarande) och så pratar man med fjärilar och fåglar och småkryp.
Påfallande ofta vinner jag. Då ska man ändå ha i åtanke att jag i fristil, eller fantasistil, kan ha kenyaner som motståndare. Och fastän de tjuvstartat så springer jag om dem.
Där ser man vilken nytta träning gör.
JÖRGEN AUER
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar