2004-02-28 var datumet som den här Cnorren publicerades i Corren. Jag skrev den efter att ha pratat väldigt mycket sport en tid och tyckte att det började bli bra tjatigt. Dessutom kunde det hända sig att andra undvek oss "sportarbetare" vid lunchen bara för att de visste att vi bara snackade idrott.
Slutspel, ja jävlar. Vem hade kunnat tro det för några år sen när LHC spelade tuffa och täta matcher mot Östervåla och Gimo och allt vad lagen hette. Från ett annat år minns jag Nittorp. Det går liksom inte att tänka sig det igen. LHC-Nittorp. Eller gör det?
Sent i går kväll råkade jag befinna mig på ett av Linköpings vattenhål. De kallas så fast man egentligen menar något helt annat. Så mycket vatten dricks det nog inte. Nåväl, och skit samma, hur som helst och emedan, redan vid entrén började slutspelssnacket. Uffe i garderoben räckte över nummerbrickan och sa: vad säger du om lottningen?
Jag som kom från annan lokal och kände mig både vacker och stark, men trögtänkt och dum som ett spån, var inte riktigt med på noterna utan stod och tittade på nummer 96 i min hand. Lottning? Vilken lottning? Var det utlottning på kläderna? Kunde jag vinna någon annans rock? Eller en stor stark?
Ehhh, ehhh, ehhh, lottning? sa jag och tänkte att 96 kanske skulle skänka mig den lycka som bortspelade slantar genom åren envist vägrat mig. Kanske var det nu turen skulle vända.
Timrå, sa Uffe.
Va? Jaså, jaha, ja-a, jo, det blir nog bra.
Fjorton gånger till under kvällen/natten fick jag prata om slutspelet. Det blev lite tjatigt och det roligaste som sades kom från en tjej på nedre planet som hörde vår diskussion om LHC och slutspel.
Spela slutspel? Jag trodde de spelade hockey?
För den som inte är intresserad är idrotten fånig. Och vi som ständigt diskuterar den och snackar resultat och chanser och bollar och puckar och klubbor och stavar och ojar oss över stolpskott och rivningar och fall, vi är lika fåniga vi. Vi är så allvarliga. Tycker att idrotten är så viktig. Alltid skriker vi efter mer. Mer, mer, mer. Ge oss mer sport i teve. Vi vill se fler mål. Fler matcher, fler dueller, fler kamper. Och vi är så högljudda.
Ni pratar jämt sport, sa Åke på jobbet en dag när han hört oss sportjournalister prata på lunchen.
Det gör vi inte alls. En gång minns jag att vi pratade om jordbruk. Det var förra sommaren. Augusti var det. Det småregnade. Och då sa jag det. Det småregnar. Tråkigt, sa N. Bra för bönderna, sa L. Jag känner en bonde utanför Vimmerby, sa J. Har han hästar, frågade K. Apropå det, hur många ska till Valla och titta på fälttävlan, sa jag. Sen pratade vi fälttävlan.
Politik har vi också dryftat. Det var vid fikat häromdagen. Vi pratade om vänsterpartiet och dess nye ordförande Lars Ohly. Det var kul det där med Lars Ohly, sa B. Vilket då, sa jag som inte läst DN. Jo, han hade ju sagt i en intervju att han spelat fotboll mot Nacka Skoglund när Nacka kommit hem från proffsåren i Italien, sa M. Men nån kollade det där och det visade sig att Ohly aldrig varit med i matchen, sa B. Han var bara 11 år då, sa J. Vi skrattade. Högt. Så högt att vi bokstavligen skrämde skiten ur en kaja som satt på fönsterblecket. N som är skådare skådade.
När jag var 11 var jag också vänsterytter som Nacka, sa jag inför döva öron. De andra diskuterade trafiksituationen i Linköping. Mycket trafik i dag, tyckte J. Jaså, sa N. Jag cyklar, sa L. Jag med, sa K. Jag cyklar också i dag, sa B. I går var jag på lyset, sa jag. Nu funkar det. På tal om cykel så ska det bli jättekul att se hur det går för Piraterna, sa L och började en lång utläggning om speedway. J stämde in. M likaså.
Näe, inte pratar vi bara om sport.
Jörgen Auer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar