Cnorren: Det går som ett sus genom länet

Nyligen var det ju gala för det östgötska ridsportfolket på Konsert & kongress i Linköping. Det påminner mig om att jag har varit på de flesta - alla tio? Hur som helst skrev jag en krönika inför en sådan 2005. Men den handlar även om skidåkning, Gunde Svan och Billan Westin. Krönikan avslutade med en dikt. 2005-01-29 publicerades följande Cnorren:

Skidåkare är ofta ett tystlåtet släkte. I alla fall var det så. Förr. För länge sedan. När tävlingsskid-åkarna kom från Norrland eller Dalarna och hette Lasse eller Nisse. Jo, sa de efter att de vunnit VM eller så. Jo, nog för att jag vann, men int’ va dä så märkvärdigt. I övrigt var de tysta.
Sen kom Gunde Svan.
Med ens förstod man att skidåkare var som vanliga människor. Ehhh, som vanliga ovanliga. Glada och pratsamt trevliga prickar som hade mamma och eget museum (det har väl alla?) och bara råkade vara så mycket bättre på att åka skidor än alla andra. Råkade är fel ord. Gunde råkade inte. Han visade tidigt talang. Och som han tränade. Stenhårt. Han skyndade och skyndade. Blev bäst.
Billan var också bäst. Marie-Helen Westin (Östlund) hette hon. Heter. Hon som gjorde den fria stilen till en skönhetsupplevelse när hon tog VM-guld på 20 km 1987. Det var som om hon dansade sig fram genom den tyska skogen i Oberstdorf som stod susande och bildade hedersvakt i givakt när hon forsade förbi.
De senaste dagarna har det gått som ett sus genom Östergötland också. Jag har hört suset i Linköping, jag har hört det i Sya, och jag har hört det i Motala. Ett sorl. Det är visst nån som säger nåt.
Men vad? Är det inte ett sorl av förväntan? Jo, men visst, och den som lyssnat noga har efter en stund kunnat urskilja bruset i suset. Snö. Snö. Snö, hör man. Det finns snö i Boxholm. Så är det, och de tålmodiga tävlingsskidåkarna i Östergötland suckar äntligen, äntligen, packar takboxarna fulla med skidpaket (skidor, pjäxor, mössa, smörgåsar) och far till Boxholm i morgon. Tålmodiga, snart gråtfärdiga skidledare får äntligen se sina åkare, unga som gamla, i tävlingsspåret hemmavid.
Ett annat sus i länet kommer från hästfolket. De har också nåt på gång har man förstått. Fest, fest, fest, hör man. Det är ridsportgala i Linköping. Inte tävling, utan gala. Så är det och de tålmodiga ryttarna och hästägarna suckar äntligen, äntligen, mockar hästboxarna rena och ger skyddslingarna ordentligt att äta och far till Linköping fram emot kvällningen. Där ska de bästa prisas. Årets bästa den och årets bästa den och även årets bästa den. Rent av blir det också ett pris till årets bästa den. Själv vill jag vända mig till flertalet och prisar årets bästa dem. Alla dem som på olika sätt valt att viga sina liv åt hästen får därför några nyskrivna rader:

Till hästfolket

Om än som jag,

av annat slag

de äro nog

vid hästens bog,

de veta hur

att detta djur

ge bästa vård

på enslig gård,

och rida sen

med kärleken.

Jörgen Auer 28 januari 2005.