Från lupin till snöboll

 Bild: Jörgen Auer

Gick promenad. Såg familj på cykelutflykt och kom ihåg hur roligt det var att åka iväg med barnen med fikakorg. En eller två av dem på egen cykel, och en i barnsadeln bakom mig. Och så mycket man fick förklara på färden. Underbart!

 Bild: Jörgen Auer

Veta kyrka med sin fina klockstapel blir jag alltid lika glad, och konstigt nog stolt över att se. Det är väl för att jag som Mantorpsbo kan visa upp så fin kyrka, antar jag.

 Bild: Jörgen Auer

Åh, min favoritblomma. Eller en av favoriterna - lupin. 

 Bild: Jörgen Auer

Till och med hundlokan syntes mig vacker i det lilla skogspartiet nära Veta skola.

 Bild: Jörgen Auer

Och allén ner till Veta kyrkby och kyrka gör mig alltid på gott humör.

 Bild: Jörgen Auer

För att inte tala om "Sparbankseken" på Vetagärdet. Den är vacker året om i sin ensamhet.

 Bild: Jörgen Auer

Promenader går så fort och jag var snart hemma. Rakt fram bor vi. Den vita väggen skymtar i grönskan. Kaffet ska vara klart, har det sagts.

 Bild: Jörgen Auer

Men före kaffet tar jag ännu en titt på vårt "underverk", snöbollsbusken.

Bild: Jörgen Auer

Och sen går jag in och läser på om busken. Det visar sig att den inte alls är så ovanlig som några av mina vänner på facebook har trott. Tvärtom. Den sägs till och med vara vanlig. Viburnum opulus roseum är dess latinska namn och den är härdig upp till zon 5 men det finns sorter av den som klarat sig till och med i Norrbotten. Busken sägs ha odlats i Sverige redan på 1500-talet. Den kan bli upp till fyra meter lång (fem, hävdar jag), och de stora snöbollarna är underbara att skåda. Tyvärr drabbas busken ofta av skadedjur, löss, och de blir ofta fula innan "snön" faller. 

Och när de snöar blir det från en riklig buske alldeles tjockt av snö på marken. Jo, det har man ju sett och klagat över eftersom det blir smetigt och kletigt på altanen efter regn.