Lite som i Karlfeldts Fäderna

Bild: Jörgen Auer

Lyfte på några stenplattor i Mantorpsträdgården. De har legat där ett antal år intill en vildvuxen "dunge" av syren. Under plattorna är rena ormboet. Och vid en titt i virtuella floran läser jag: skjuter rikligt med rotskott. Jo tack. Jag har ryckt och ryckt några timmar nu och känner mig lite sönderryckt.

Apropå ryckt: Hur var det nu han skrev, Karlfeldt? I dikten Fäderna?

"Mina fäder, jag ser er i drömmarnas stund,

och min själ blir beklämd och vek.

Jag är ryckt som en ört ur sin groningsgrund,

halvt nödd, halvt villig er sak jag svek."

Fast det rycket handlar inte om syrener utan om att diktaren svek fädernas tradition att ta hand om jord och djur i mångårig kamp på torftiga åkrar för familjens väl och ve och ävenså andra föregångares hårda och slitsamma arbete i mörka, kalla och fuktiga gruvschakt. Och lite så kan jag känna också. När jag släktforskat har ju de flesta varit fattiga torpare, eller möjligen bönder och gruvarbetare (ja, några präster finns också). Några har varit soldater. Enstaka blev något annat.

Det blev ingen torpare av mig. Men när jag sliter och kämpar i trädgården och rycker och gräver bland syrenernas rikliga rotskott, ja då trivs jag faktiskt. Känner mig nästan hemma och försöker förstå hur fäderna kände och tänkte.

Nu du rotjävel, nu ska du få. Här har du, och där, och här, och där, och här. Ha! Där fick du.