Amanda Jenssen är ju underbar!

Så här i novembermörkret (fast inte i Mantorp i dag där det har varit soligt och riktigt varmt - 16,5 grader) är det skönt att fundera lite. Jag blev så tagen av Så mycket bättre i går att jag inte kom mig för att skriva något då. Amanda Jenssen visade sig ju vara en alldeles underbar människa. Jag satt och njöt när hon visade sådana äkta känslor, hon skrattade, hon log, himlade med ögonen, njöt, hon grät och öppnade sig för oss. Gav oss en inblick i sitt tanke- och känsloliv (konstnärsliv) och visade sig vara både klok, söt och intresseväckande. Man ville verkligen veta mer om henne, se mer, höra mer. Veta vad hon känner och tycker. Jag blev nog lite förälskad.
Dessutom har hon en förtjusande hobby. Hon är med i svenska fyrsällskapet och reser runt och tittar på fyrar, bara för att de är så intressanta och för att de räddat en massa liv genom åren.
Sångerna: Orups version av Amandas Illusionist (Magiker) var strålande och kvällens bästa låt - tycker jag. Den blir en hit. Carola sjunger förstås alltid bra, det vet man ju. Men låten tilltalar inte mig.
I dag då? Då har jag lekt trädgårdsliv. Klippt och samlat ihop en hängranka som täckte en hel yttervägg - och som tyvärr letat sig in på vinden också. Jävla växt. Man hoppas verkligen att den inte plötsligt tränger igenom taket också och tar sig in i huset. Ja, sen har jag kört ner rankan till trädgårdstippen i Mantorp. Mer? Varit på Mantorp fashion outlet och handlat ett par jeans och en skjorta. Mer? Ätit pizza. Mer? Inget.
Men snart är det dags för Allt för Sverige i Svt. Då får man gråta lite igen. Jag vet inte riktigt hur det går till, men varje avsnitt i den här serien med svenskamerikaner som tävlar om att få träffa sina okända släktingar i Sverige får mig någon gång att gråta. Jag tror det beror på att deltagarna visar känslor, de också. De börjar gråta när de får ett papper och börjar läsa om sina förfäder och deras vedermödor. Och när de blir så rörda så att de gråter, ja då blir jag också våt i ögonen. Kl 20 börjar det.