Några otimistiska tankar

Bild: Jörgen Auer

Jag ser ljuset. Lustigt nog hur mörkt allting annat än är. Optimist, kallar man en sådan människa. Tyvärr innebär det också att jag är tidsoptimist. Jag och vi hinner, ska bara fixa det här först. Och det där. Ja, ja, det där klarar jag. Rensa det där kan inte ta lång stund. Gräva upp några rötter kan inte vara så jobbigt. Visst, det tar säkert lite tid. Men jag grejar det.

Hm. Det där sista med grävandet kan ta betydligt längre tid än man (jag) tror har jag fått erfara efter ett par veckors (månader?) jobb på vårt sommarställe i Kinda. Borttagandet av ett stort buskage, med rötter skulle antagligen en grävmaskin klara på ett par timmar, men det har sysselsatt mig och mina armar åtskilliga dagar. Nu ska sägas att jag gör annat också emellanåt. Skriver åt Corren, till exempel. Till sporten (Ryktbart, om ridning), till Familjesidan (porträtt), samt till Mera Linköping (blandat). Och jag hinner. Tror jag.

Efter dagens grävande kan jag börja skymta ljuset i det arbetet. Nu är det nog bara ett par veckor kvar. Sen är det över. Just det, alltså. Då bör jag säkert något annat. Och jag hinner. Ja, ja. Självklart.

Ingen som har mera jobb åt mig?