Två vita och en svart i hagen

Bild: Jörgen Auer

Två hästar betade i en hage, nej tre hästar. Två vita, en svart. Hagen var mest grön. Det regnade.

 Livet där i hagen var denna dag ett blött och disigt tillstånd utan skarpa konturer och utan annan mening och mål än att söka föda och därmed kunna stilla sin hunger. Söka sin mättnad.

På samma sätt fortgick dagen. Timme ut och timme in. Det regnade. Ibland häftigt och översköljande, burdust störtande, attackerande, ibland lätt strilande och smekande, knappt kännbart, liksom ursäktande. Hästarna åt och åt, ibland tittade någon av dem upp när en bil körde förbi på vägen, och var gång buss 552 kom förbi, sex gånger om dagen åt ena hållet och sex gånger om dagen åt andra hållet, tittade de upp alla tre och spanade mot bussen där på andra sidan den disiga ridån. Det var som om de väntade på att någon skulle kliva av vid "deras" hållplats.

En tursam betraktare av den idylliska scenen i den östgötska hagen hade kunnat lägga märke till att hästarna även passade på att vila ett par gånger från sitt idoga ätande. Då ställde de sig liksom i triangel, så att var och en av dem med sina väldiga näsborrar andades på en kamrats hals. Denna kärvänliga och nära gest gjorde dem uppenbarligen dåsiga alla tre för snart stod de helt stilla i det strilande regnet. De somnade. Vad tänkte de på? Vad drömde de om? Att bussen stannade och rätt person klev av?

Frampå eftermiddagen avtog regnandet och solen tittade fram. Då ruskade hästarna på sig som ville de torka bort det mesta av vätan. Men det kom ytterligare någon skur innan dagen var till ända, till och med en hagelskur. Men tre hästar i en östgötsk hage, två vita och en svart, lät sig inte bekomma. De åt och de åt. Tittade på bussen. Åt och åt. Förflyttade sig ett par meter. Åt. Och sov.

Det var så vackert. De var så vackra.

Jörgen Auer