En dag i Kisa och Ulrika

 Bild: Jörgen Auer

Lördagen gick till Kisa. Det vill säga att vi åkte dit. Över Ulrika som låg inbäddat i vitt. Rött och vitt.

 Bild: Jörgen Auer

Vitt och rött.

Bild: Jörgen Auer

Närmare Kisa steg röken från pappersbruket Sofidel Sweden mot Tolvmannabackens höjder och vidare upp mot himlen.

 Bild: Jörgen Auer

Röksignaler kan vara svåra att förstå, men jag inbillar mig att man på Södra Wood i Kisa, som Kindasågen heter, förstod pappersbrukets språk och svarade så här, sett från hembygdsgården på andra sidan Kisasjön.

 Bild: Jörgen Auer

Vi använde oss av Hembygdsgården för att åka lite pulka och tefat med yngsta barnbarnet. Hon hade jätteroligt. Ja, vi också. Och så fick vi ju vara ute allihop. Det är både skönt och nyttigt.

Bild: Jörgen Auer

På hemvägen imponerades vi som vanligt av naturen vid Yxefall och nordost därom. Nästa år, ja nästa år ska jag bege mig upp i skogen där. Det har jag visserligen sagt sen 75, men nu känns det som det kan bli verklighet. Nästa år, således.

 Bild: Jörgen Auer

Drögen har inte lagt sig än. Inte isen därpå, vill säga. Men blir det bara lite kallare, så...

 

 Bild: Jörgen Auer

Som synes här så är det just i dag lite (mycket tunn) is längst in vid strandkanten. Utanför är det öppet vatten. Därute ligger Orrholmarna och speglar sig. Lite av Bockön skymtar också. I vår och sommar lär vi se mer av dem.

 Bild: Jörgen Auer

Så passerade vi Ulrika igen. Rött och vitt, vitt och rött.

Bild: Jörgen Auer

Den vackra kyrkan och den minst lika vackra klockstapeln drar alltid blickarna till sig. Så även i dag. Kyrkan invigdes 1737 och klockstapeln uppförd 1752. Det är här på sin plats att påpeka att kyrkan fick namn efter drottning Ulrika Eleonora och därför borde uttalas som flicknamnet Ulrika, med tryck på rika, inte som fårens ullrika klädsel.