Jörgen Auer: Många bilder av Finspång

Bild: Jörgen Auer

Finspång. Vad är det för mig? Mer än slottet? Trots en uppväxt i Norrköping inte så väldigt långt från Finspång vet jag förvånansvärt lite. Och nu när jag bor mitt i Östergötland har jag nästa ingen kontakt med Finspång. Så varför inte åka dit och kolla? Det var så jag tänkte när jag slog följe med sonen dit en dag, nu när han jobbar på sjukhuset där.

Vad vet jag om kommunen? Jag rannsakar mitt minne när jag är på besök en solig torsdag. Slottet är det första jag kommer att tänka på. Det ligger så fint och parken är så gästvänlig och skön att hälften vore nog. Men jag tänker mig att slottet ska få ett eget inlägg på bloggen så jag funderar över vad jag annars vet om orten. Jag kan knappast påstå att jag har varit här ofta. Men jag har spelat ishockey här som tonåring när vårt Norrköpings AIS mötte Finspångs AIK. B-lagsmatch på Grosvad. Eller jag tror att det var på Grosvad. En annan gång minns jag ett besök hos en bekant till mina föräldrar, Sten Carlbring som bodde i Finspång några år, jag minns inte var, men han jobbade som nattportier på Hotell De Geer. Långt senare var jag på ett event på golfbanan, en annan gång såg jag innebandy, det kan ha varit en kvalmatch. Och så har jag träffat den smarta, glada skönheten/bågskytten/modellen/miss Thailand/företagskvinnan Mix Haxholm. Det är Finspång för mig. Plus att jag känner några som kommer härifrån och som har jobbat här. Samt släkt i släkten.

Bild: Jörgen Auer

Jag kommer till Finspång en tidig morgon. 07:30. Martin och jag har åkt bil via Ljungsbro, Stjärnorp, Vånga. Jag släpper av honom vid sjukhuset och åker ner till Bildningen, plats får såväl gymnasieskolorna Bergska gymnasiet och Curt Nicolin gymnasium som bibliotek. Det är bibblan jag har siktat in mig på. Där läser jag allt jag hittar om Skedevi i hopp om att finna något om mina anor på farmors sida. Lite extra. Kammar noll.

Bild: Jörgen Auer

I stället går jag upp till centrum (parkerar bilen på Bildningens stora grusparkering) och fikar på Ekens café. Efter det går jag lite planlöst omkring, men tar mig förbi Bergska skolan och letar mig så småningom fram till ett bad. Inte för att jag tänker doppa mig, utan för att jag anar att det finns en promenadväg längs ett vatten jag sett på karta. Bönnern heter tydligen vattnet och mycket riktigt finns det en promenadväg som blir till stig där. En väg som leder mig bakom sjukhuset.

Bild: Jörgen Auer

Se där! Där skymtar ju sjukhuset. Eller Finspångs lasarett, som det heter.

Bild: Jörgen Auer

En båt ser jag också. Ja, flera.

Bild: Jörgen Auer
Snart är promenaden längs vattnet över. Men inte promenaden.

Bild: Jörgen Auer

Se där! Där skymtar ju slottet.

Bild: Jörgen Auer

Och vilken härlig trappa.

Bild: Jörgen Auer

För att inte tala om husen.

Bild: Jörgen Auer

Som sagt.

Bild: Jörgen Auer

Slottsmuren från 1880-talet.

Bild: Jörgen Auer

Det går inte att motstå en öppning i muren. Det är klart att man vill gå in i parken.

Bild: Jörgen Auer

En fröjd bara att få vara här.

Bild: Jörgen Auer

Det tycker den här hägern också.

Bild: Jörgen Auer
Kommer man uppifrån stan och går förbi och kanske genom slott och slottspark så går man snart längs Skutbosjön och skiner solen som i torsdags så njuter man, förstås.

Bild: Jörgen Auer

Och så kan man titta över sjön och se Bildningen på andra sidan.

Bild: Jörgen Auer

Det här är förstås bron över Skutbosjön och antingen Norrköpings- eller Linköpingsvägen.

Bild: Jörgen Auer

Det här då? Jo, det är Järntemplet. Tillverkat någon gång under konstgjutningsepoken 1827-1882 står det på en skylt som även berättar att det flyttades till sin nuvarande plats 1907.

Bild: Jörgen Auer
Så här kan en utsikt inifrån templet se ut.

Bild: Jörgen Auer

Efter att ha sett detta gör jag paus för lunch och efter den fortsätter jag min vandring. Nu längs eller innanför Linköpingsvägen, mot Sonstorp står det på en skylt, men så långt har jag inte tänkt mig. Bara ett stycke åt det hållet och sen vika av inåt och så småningom träffa på Bergslagsvägen, det är min tanke. Jag går och går. Lisa Gauffins väg kommer jag ihåg. Och Ottilia Myhrmans.