Från stakning till körning

I dag har jag sett så mycket längdskidåkning att jag ser skidåkare även när jag blundar. Det började med det 95:e Vasaloppet, vars start jag såg på Mantorp Gym medan jag gick 5 kilometer på löpbandet. I 45 minuter. När jag kom hem åt jag frukost och fortsatte titta på Vasaloppet, som ju egentligen inte är särskilt kul att titta på, men som blivit tradition att slappa till. Men varför måste tevekamerorna följa en enskild löpare så länge? De sekvenserna är på tok för långa. Har man sett Britta Johansson Norgren staka så har man. Inget ont om Britta, hon vann damklassen i suverän stil, men när det är så jämrans tråkig skidåkning längst fram så kan man väl visa mer av den skidåkning som äger rum några mil bakom täten? Bilderna på blåbären tas ju alltid bara i depå när de dricker blåbärssoppa och äter bulle. Jag vill se hur de åker och hur trassligt och jobbigt det kan vara.
När Vasaloppssändningen och den totala norska triumfen var över blev det herrarnas tråkiga femmil från VM. Eller hann jag med lite friidrott från inomhus-EM däremellan? Skit samma. Jag såg hur som helst femmilen också och ännu en tråkig norsk seger.
Till slut orkade jag inte längre. Dessutom skulle vi laga lite mat. Man måste ju äta, också. Inte bara "roa" sig. Och det var då, när jag slöt ögonen, som jag såg skidåkare staka sig förbi min näsrot. Alla åkte från mitt vänsteröga över i höger och försvann bort mot högerörat till (tinningen?).
När teven var avstängd och maten uppäten ville jag sysselsätta mig med annat. Bläddrade då bland mina pärmar, jo jag har sådana, och tog på måfå ner en av dem. I den fanns en massa bildkopior på mig ute på uppdrag för Corren. Jag tog fram mobilen och fotade av två av dem. Det var jättefina bilder på körning med häst och vagn, tagna av Peter Jigerström. Först kände jag inte igen mig, men sen såg jag att de var tagna 2004 och det förklarade ju en del. Och jag mindes att jag fick åka med kusken Oskar Dahlkvist och hästen Diger i en lustiger dans på delar av banan, där det gick som fortast och stänkte som mest. Det var som en åkattraktion på Liseberg. Här är de:

 Kopia på bild av Peter Jigerström

Oskar Dahlkvist med groomen Jörgen Auer inför en körningstävling hos Åkerbo Rid- och körklubb.

 Kopia på bild av Peter Jigerström

Jädrars så fort det gick. Och som det stänkte i vattnet! En häftig upplevelse, mycket häftigare och roligare än jag hade kunnat föreställa mig. Och här följer några tankar om äventyret som jag förmedlade i Corren 2004-04-21:

Det var som på Liseberg.Upp, ner, hit, dit, fram, tillbaks, kräng och släng, i flygande fläng, hej vad det går, hej på dig du fotografen, det här var livat, javisst ha-ha, se hur jag trivs, och se vad jag kan.
Jag var groom.

Jag for som en vante.
Kusken skrattade hemskt och väjde för ett träd, och ett till och en gren, och en stolpe, och svängde hit och dit, vagnen krängde och slängde.
Men jag höll i mig och skrattade, jag med.
Det här var ju kul.
En åkattraktion.
Det var som på Liseberg och jag ville ha mer.

Diger frustade och fräste, Oskar såg koncentrerad ut, vagnen knirrade och knarrade, och vaggade från sida till sida, jag hade all möda i världen att hålla mig fast. Likt en fartygskapten följde jag beslutsamt med ner i djupet där vagnen dock rullade förvånansvärt stadigt under dånet av forsande vattenmassor som överföll och dränkte mig upp över ändan. Jag var sjöblöt.

Så var det i maj 2004.