Månen följde mina steg

Bild: Jörgen Auer

Äntligen! Efter att jag hela långa och vackra dagen bara hade suttit inne, nej inte i fängelse, utan inomhus som hemma i Mantorp, så kom jag äntligen ut och fick en skön kvällspromenad. Klockan var väl kring 19 och månen följde mina steg.

Bild: Jörgen Auer

Därför vände jag mig om för att se var solen befann sig. Någonstans rakt bakom mig, bortom Veta, bortom Mjölby, bortom Östergötland, bortom bortom, förstod jag utan att kunna se den. Så jag gick på, inte med kraftfulla snabba steg. Nej, i dag tog jag det lugnt. Gillade läget just där och då.

Bild: Jörgen Auer

Men jag kunde fortfarande inte se solen. Den gömde sig. Den här gången i Kyrkorp, det som förr i tiden hette Kyrkarp. Jag tror namnändringen kom i slutet av 40-talet, men den detaljen ska jag be att få återkomma till en annan gång.

Bild: Jörgen Auer

Jag gick och jag gick. Och se! Jag gick ifatt solen! Otroligt! Där ser man att idogt arbete lönar sig.

Bild: Jörgen Auer

Men solen hade bestämt sig. Den skulle bara ner och försvann på nytt ur min åsyn. I stället uppenbarade sig ett streck av rosa moln på himlapällen. Vem svävar där, undrade jag, men fick inget svar. Kanske är det bara ett tecken inför morgondagen. Frågan är hur vi ska tolka det. Jag tolkar det som att det blir bra väder även i morgon.

Nu kom jag på att jag har ljugit. Jag har inte alls varit inomhus hela dan. På eftermiddagen åkte jag ju till Hulje återvinning i Mjölby och slängde lite skräp. Hur kunde jag inte komma ihåg det? Det var ju bland annat två gamla cyklar som jag retat mig på i långliga tider. Trasiga, söndercyklade, aldrig omskötta, rostiga, fula. Nu står de bland annat metallskrot och pratar plåt och framskärm. 

Dessutom åt jag mat ute på altanen i solskenet. 

Så jag ska inte klaga.