tisdag 12 maj 2020

En liten titt på grus

 Bild: Jörgen Auer
På nära håll ser enskilda småstenar otäcka ut. Är det riktigt säkert att de inte rör på sig och i själva verket lever och är på väg att anfalla oss eller sprida nåt elakt virus? Nåt? 

Bild: Jörgen Auer
Men på lite håll är det ju bara en hög med grus. Den här är bara en och en halv meter hög och två och en halv bred. Kanske tre bred.  Enligt wikipedia är grus stenmaterial med dominerande kornstorlek mellan 2 och 63 millimeter och delas upp i tre storleksklasser: fingrus 2-6,3 mm, mellangrus 6,3-20 mm samt grovgrus 20-63 mm.
Märkligt nog är det vetenskapliga namnet på trana, fågeln alltså, grus grus. Eller är det så konstigt egentligen? I Lennart Nilssons intressanta bok om fåglars namn "Orre, trast och trana" skriver han att tyskans kranich, latinets grus och svenskans trana är exakt samma ord, bara förvrängt på olika sätt. Grekerna kallade fågeln för geranos, vilket blev latinets grus. Och kranich kommer av saxiska cran och kymriska garan. Från kran är steget inte så långt till tran och trana. 
Men nu var det grus det här inlägget skulle handla om. Finns det ingen som har skrivit nåt om grus? Jo, många, särskilt poeter tycks gilla grus. I alla fall att få med nån rad om det. Dan Andersson gjorde det i Krigssång och Karin Boye gjorde det i Aftonbön där en av stroferna lyder:

Ont jag tänker, ont jag handlar,
men du läker allt och renar.
Mina dagar du förvandlar
så från grus till ädla stenar.

2014 kom sångerskan Louise Hoffsten ut med boken En näve grus. Hon skrev bland annat att hon älskar grus. "Utan grus, ingen äkta blueskänsla. Tillvaron är inte perfekt, vad det ordet nu betyder, livet är en blandning av mörker och ljus och hela gråskalan däremellan. Livet skaver, i alla fall ibland. Därför heter den här boken En näve grus."

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar