I have left the building

Bild: Jörgen Auer

Jag brukar säga ganska ofta att nej, jag är inte trött. Men nu säger jag inte så. För nu är jag trött på det här. Trött och sliten efter en hård arbetsvecka i Motala. Det värker i fingertopparna, naglarna ömmar, händerna är svullna, och i natt sov jag möjligen en kort blund, återstoden av tiden gick åt att försöka stoppa ideliga krampattacker i baklåren. Till det kom att jag innan läggdags klockan 24 var mer än tvungen att duscha. Håret var som en cairnterriers päls efter en dag i rök och damm i ett badrum vars golv och väggar skulle rivas. Kakel och klinker. Jävlar så det dammade. Damm som letade sig ner i halsen och lungorna och gjorde att jag småhostade hela kvällen. Och håret var så tjockt och smetigt att det inte gick att dra fingrarna igenom!

Men värst var de där baklåren. Varför jag blev så drabbad, vet jag inte. Av ett ständigt upp och nerklivande på golvet, kanske. Huk, stå, huk, stå, huk, huk, stå, huk. Ståhuk. Och jag kan garantera att jag hade besvär även i dag, särskilt vid utgång ur bil. Då var det nära att jag ramlade ihop på första steget. Men jag klarade mig. Dock är jag väldigt, väldigt trött och vet inte riktigt vad jag gör. Så är det stavfel här vet du vad det beror på. Jag är inte van att jobba så hårt kroppsligt som jag gjort senaste veckan, av egen fri vilja, ska sägas, där jag varit grovarbetare, trädgårdsarbetare, hantlangare, skottkärretransportör, lagerarbetare, förrådsman, målare och gräsklippare (de två sistnämnda var jag hemma hos mig och på sommarstället), i dag var jag chaufför också.

Utöver detta drabbades jag också av mental kollaps. Eller var det känslostorm? Jag vet inte. Jag satt och tog en kopp kaffe ur min termos och stirrade ut över Vättern när jag plötsligt tog en sista svälj, skruvade på locket, reste mig and left the building. Utan ett ord. Bara gick. Jag orkar inte mer.