Sagolikt vid Hästholmen

Bild: Jörgen Auer

Oj, så kär jag blev i onsdagskvällen. Vid Hästholmen var jag och Vättern låg så stilla, så stilla och solen, ja solen den var så vacker och gjorde allt så sagolikt och paradisiskt vackert under sin väg ned över Västergötland där på andra sidan. Så vackert att jag trodde jag drömde.

Bild: Jörgen Auer

Men det gjorde jag inte och jag visste ju mycket väl att jag åkt till Hästholmen för att titta på just solnedgången, båtarna och Omberg. Jag valde efter en dag i värmens och slöhetens tecken mellan att åka till Råssnäsbadet i Motala och bada eller se solnedgången från Hästholmen. 

 Bild: Jörgen Auer

Jag var inte ensam. Jo, alltså, jag åkte dit ensam, men det var annat folk där som också ville titta på solen, vattnet, himlen, färgerna, ljuset, kajaken som sakta kom glidande. Eller så diskuterade de kärlekens villkor, jag har inte exakta svaret på varför de var där. Och jag fann heller ingen anledning att fråga. Jag var inte ens nyfiken. Jag bara njöt.

Bild: Jörgen Auer

Så såg vi det sista av solen för denna dag, onsdag 24 juni 2020. Ett litet stycke Omberg kom också med på bild. Det verkade som om Omberg också tittade på solen. Låg som en hund och glodde.

 Bild: Jörgen Auer

En mås ville också vara med i handlingen. Jag vinkade åt den och den vinkade artigt tillbaka.

Bild: Jörgen Auer

Så var den fina föreställningen över. Tänk att det kan vara så fint, trevligt och lugnt fast vi lever i såna hemska, lömska tider? Jag åkte över Heda, Rök, Väderstad, Hogstad, Mjölby och Sya hem till Mantorp och inväntade natten. Satt i bara shortsen och skrev de här raderna. Sen blev det dags för en nattmacka. Knäckebröd. Ost. Mjölk. Orkar jag släktforska också? Nej.