Både fattig och rik

Bild: Jörgen Auer

Det var en sån där dag igen. En sån där ingenting-dag. En dag när ingenting blir gjort. Inte mer än sånt man måste för att leva. Äta och andas. Och de andra småsakerna jag inte ens behöver nämna. De där som vi alla måste göra och som inte skiljer fattig från rik. Inte heller på hudfärg, religion, politisk åsikt, fosterland, bostadsort, sexuell läggning eller vad fan som helst. Det enda jag tog mig före var att gå en promenad i Mantorp. Det är vackert nu, sa jag till mig själv. Ja, i alla fall just här, svarade jag och tog en bild. Bortåt gamla prästgården var det. Sen fortsatte jag förbi Vetagärdet, upp mot Veta skola där jag vände ner mot allén som till Veta kyrka bär.

Bild: Jörgen Auer

Jag kunde inte låta bli att åter ta en bild på den vackra eken ute på åkern. Lite av Vasaområdet kom med där bakom. Och vattentornet. Fint, tänkte jag. Alltså, jag minns inte om jag tänkte det just då när jag tog bilden. Men eftersom eken alltid är fin så måste jag ha tänkt så.

Bild: Jörgen Auer

Däremot minns jag att jag tänkte det var synd att inte solen var framme och visade eken i ännu bättre dager. Jag tog flera bilder medan jag förflyttade mig och eken var densamma, men bakgrunden, husen, träden, verkade flytta på sig. Vattentornet också. För nu var det plötsligt långt till vänster om eken.

Bild: Jörgen Auer

Någon timme senare. Kanske var det två eller tre timmar, jag vet inte. Men senare. Jag satt i bilen. Åkte. Såg mig omkring i västra länsdelen. Fast det var ett misstag, faktiskt. Jag skulle ju se Gebbe Björkmans naturinspirerade utställning "Konsten att förvalta ett arv". Det visade sig dock vid en närmare koll att den inte var i Ödeshög som jag trodde, utan på Galleri R på Ågatan i Linköping! Snopet. Jag missade helt enkelt att titta närmare på den inbjudan jag fått av Gebbe. Ack ja. Nu får jag ge mig dit i veckan i stället. Utställningen går att se fram till och med torsdag 5 november.

Bild: Jörgen Auer

Vart åkte jag då efter Ödeshög? Tja, jag vet att jag såg träd. Nej, jag hade full koll. Boet åkte jag igenom och fortsatte mot Tranås. Såg avtagsväg mot Rottnåsa, såg rådjur, en grupp människor, jag tror de var fem personer som kom gående längs vägen, en hund var ute och gick med matte, två hästar följde med intresserade öron och ögon min lusiga framfart. Två pojkar på cykel vinkade. Jag tog av mot Trehörna. Eller stod det Hogstad på den skylten?

Bild: Jörgen Auer

Men här, efter Gärdslätt, i korsningen med Boxholmsvägen står det i alla fall Trehörna. Och Hogstad. Och Rinna. Det var alltså 18 kilometer sedan jag passerat Trehörna. Där ser man. Vad hände på de nära två milen? Jag vet inte. Den tiden är helt borta ur minnet. Du vet säkert hur det känns när man inser att man inte minns ett endaste dugg från en sträcka man kört. Åkte jag där? Passerade jag verkligen Mossebo? Har jag inget minne av. Frågan är om man under en sådan resa är en uppmärksam bilförare eller om man sitter och sover? Jag vet inte. 

En sekund tänkte jag svänga av mot Boxholm, men insåg att jag nog då inte skulle hinna hem innan mörkrets intåg så jag tog närmaste vägen hem.

Bild: Jörgen Auer

Hogstad minns jag. För då hade jag en bil i baken. Idiot! Sen var jag i Mjölby. Bilen rullade så fint på nyasfalterade Kungsvägen och spann som en katt. Det gjorde den genom Sya också, ja hela vägen hem till Mantorp där jag överraskades, jo faktiskt, av att nyponbusken gulnat betydligt de senaste dygnen. Jag tog en bild, gick in. Gjorde i ordning nåt att äta. Åt. Såg Hammarbys tre mål mot Östersund i sammandraget på Kanal 5. Drack kaffe. Tittade på mina bilder. Skrev ett inlägg om Vetaeken på Facebook. Skrev det här inlägget och är bergsäker på att den sista bilden ljuger. Så ljust kan det omöjligt ha varit. Men busken är gul, det är den.