Mellan Kisa och Vättern

Bild: Jörgen Auer

Ett ögonblick av hänförelse kan räcka. Inte för ett helt liv, men för en dag. Nu var det alls ingen dålig dag, denna 16 oktober 2020, tvärtom. Jag hade det riktigt bra. Fick dessutom glädjen att umgås med ett av mina barn och ett barnbarn. Vi delade någon timma av dagen. Pratade och skrattade. I skogen gick vi. Och överväldigades av naturens skönhet.
 

Bild: Jörgen Auer

Det gjorde den här katten också. Den är inte vår och jag har aldrig sett den tidigare, ändå följde den oss på hela promenaden genom skogen och inför utsikten la den sig platt på mage och bara stirrade. Om den njöt vet jag inte. Undrar vad den tänkte? Eller var den bara trött? När vi skildes åt vid utgångspunkten för promenaden hittade den genast några andra människor som den följde efter. Vi skrattade när de började gå samma runda som vi. Det orkar den där katten aldrig, sa vi. 

Bild: Jörgen Auer

Hösten är så fin. 

Bild: Jörgen Auer

Var det inte något märkligt väder i dag? Mest mulet, lite småregn, men inte så mycket sol, inte där jag var i alla fall och då rörde jag mig ändå över ganska stora områden. Från Kisa i söder, över Mantorp (bilden) på slätten och sen avslutade jag i väster vid Vättern. Ja, innan jag åkte hem till Mantorp igen. Guld hittade jag inte, men hämtade ut 2 850 kronor i Lottovinst.

Bild: Jörgen Auer

Vättern, ja. Jag var åter på Omberg. Mörkret kom. Även om det bara var tidig kväll kändes det som svart natt. Lite kusligt var det allt. Tänk om drottning Omma kom och tog mig. Fångade, menar jag. Däremot verkade ljuset vistas någonstans i Västergötland. Inte kan det vara roligare där?