Att födas på nytt

Bild: Jörgen Auer

I förvandling. Ja, sannerligen. För bara någon dag sedan vimlade höstlöven omkring i luften som stora, tjocka fjärilar och ville aldrig ta mark. Men nu vaggar regnen dem sakta till sömns, ett efter ett. Och det är duggregn och ösregn, ibland små lätta, njutbara droppar och ibland är det bara dimbankarnas fuktighet, all sorts väta får löven att stilla sig.

Kanske kommer där snart en storm eller orkan som väcker dem skenbart till liv igen, men de vet nog själva att slutet är nära. Deras livstid på träd och buskar är slut. Nu ska de brytas ned, ätas av maskar, sniglar, larver och gråsuggor. Bli ett med undervegetationen och jorden. Bli jord och ingå i det eviga kretsloppet. Födas på nytt.

Vilket påminner mig om en dikt jag skrev i Correns personaltidning Corrinten 1990, en dikt jag döpte till just:

Att födas på nytt

Sitter i en tunna och känner regnvattnet omsluta min späda kropp.

Det drippdroppar från takrännan och luften är sval som en änglakyss.

En spefågel hackar i bersån och från sandlådan hörs barnens ängsliga rop: far, far, vad gör du?

Då välter jag tunnan och rinner ut tillsammans med regnvattnet.

Jag föds på nytt och går för att leka i sandlådan.

Jörgen Auer 1990