Gula löv och hästminne

Bild: Jörgen Auer

Alla (alla) går igen. Och igen. Många promenader blir det. De är sig lika, allihop. I alla fall på så sätt att benen rör sig och fötterna tar mark. Men naturen skiftar förstås med årstiderna. Det ser ju alla att det här är en höstbild. Dock är den inte från i dag, utan från i går, söndag. Men det spelar mindre roll, jag vill bara visa hur fint det är med gula vägar. Som här vid Klämmestorps gård i Mantorp där många Mantorps- och Vetabor stegar förbi varje dag. Somliga springer, andra går med stavar, åter andra med barnvagn eller hund. Biltrafik är endast till för dem som MÅSTE åka här. Jag kan hur som helst tänka mig att de allihop nu säger ungefär: Oj, titta så mycket löv. Så fint. Så gult. 

Bild: Jörgen Auer

Gult och rödbrunt är också fint. Alla färger i naturen är fina. Men det är klart att jag skulle bli oerhört förvånad om de här buskarna är blå i morgon. Eller polkagrisrandiga. Skulle det passa in? Nej, va? 

Bild: Jörgen Auer

För några dagar sedan bloggade jag om ponnytrav, men bara om när de höll på och selade på hästarna i stallet. Sen blev det för mörkt för att fota. Men i går mötte jag en grupp travare. Jag tycker det är fint att se hästar i naturen och drar mig till minnes en resa med häst och vagn för mycket länge sedan. Jag var bara fyra, möjligtvis fem år, när jag fick åka med Larsson (jag tror att han jobbade för Schenholms på Bjällbrunna i Styrstad) in till Norrköping med en vagn lastad med spannmålssäckar. Jag fick sitta bredvid honom högt där uppe på kuskbocken och hade en fantastisk överblick av hästens muskulösa rygg och njöt av varenda sekund de sex kilometerna in till ett magasin invid Hamnbron. 

Och Larsson han smackade, drog och slackade med tömmarna, ptroade när han måste vid gatukorsningar och bjöd på sin livsvisdom. Några ord han sa satte sig för livet hos hans lille färdkamrat, och han sa det så bra, med nära sekundlånga pauser: 

Håhå jaja, du tunga värld, som tog farväl av unge Per - och lät den gamle leva.

Varför han sa så, fick jag kanske veta, men hade nog med att spara den tunga ramsan om unge Pers öde i mitt barnsliga minnesrum. Jag vet det fortfarande inte, men jag minns orden.

Bild: Jörgen Auer

På tal om att minnas. Den här bilden är tagen i dag. Och se! Åter på den gula vägen. Och samma par som går åt andra hållet. Eller? Nej, de har visserligen liknande färger på sig, men det är inte samma. Det vet jag. Paret på övre bilden känner jag, men vill inte skriva ut några namn eftersom jag inte har frågat dem om lov. Lov är för övrigt nästan samma ord som löv. Just löv har jag försökt fånga in i blåsten i dag, nej, inte på gula vägen, utan i trädgården. Och jag har jobb kvar i morgon, också. Det löver jag.