Vätterns luft gav lyft

Bild: Jörgen Auer

Oj, så blått! Jaja, grönt också. Men nu är det blått som räknas efter alla molnfulla dar. Men i morgon...

 

Bild: Jörgen Auer

Jag hade ärende i Kulla i dag, eller närmare Härseby för att köpa en nyskriven bok av Bo "Boa" Axelsson, "Boas åker". Som vanligt var Borensberg så vackert att jag blev tvungen stanna tre sekunder på bron över Motala ström för att föreviga en av ortens skönheter.

Bild: Jörgen Auer

Härseby ja, solen sken. Sjön Boren låg som en, ja jag vet inte vad, men låg där den skulle.

Bild: Jörgen Auer

Solen pressade på så pass att jag tänkte knacka på och be att få låna en solstol. Eller en roddbåt. Bara för en kortare stund. En timme hade räckt. Ja, och en kopp kaffe och hemlagad lussekatt. 

Bild: Jörgen Auer

Men det gjorde jag inte. För jag hade ett ärende i Motala också. Jo då, återvinningen i dag också. Jag skrev ju i går att jag rensar ut en massa böcker. Så att jag får plats med mina östgötaböcker.

Bild: Jörgen Auer

Efteråt kände jag mig precis som i går bara tvungen att åka till Råssnäsudden igen. Det var ju så fint väder att ett besök vid Vätterns strand kändes just som ett måste. Och jag dit.

 

Bild: Jörgen Auer

Nog för att det blåste, men jag bara njöt av vinden och vände mig mot sjön och tog några så djupa andetag att hälften varit nog. De var så djupa att jag upplevde mig som i tecknad film när figurerna som andas så lyfter från marken. Jag stod väl så ett par sekunder, tills jag hörde en äldre man som trodde att han pratade tyst, väl högt sa: kolla på den där.

Bild: Jörgen Auer

Då sänkte jag mig, men det var svårt, ty jag var nu fylld med så mycket Vätternvind att bröstet stod som ett tjockt D, ja som ett storsegel och hjälpte mig sväva. Men jag kom ner till slut och förundrades storligen över såväl landskapet, sjön, vinden, solen som mig själv. Hade jag verkligen?

Bild: Jörgen Auer

Hela vägen hem tänkte jag på det nyss inträffade. Kan man verkligen levitera, det går väl inte? Det går ju emot alla fysikens lagar. Naturens också. Jag åkte över Österstad, Fornåsa hemåt. Nånstans där tror jag det var som jag stannade vid en busshållplats för att släppa förbi nån som ville fortare fram än jag. Just som jag satt där tittade jag upp mot himlen, där nu molnen var på väg att täppa till truten på dagens uppstickare. Och se, då varde där ett hål i mörkret och ljuset strålade ner och gjorde åkermarken bördig. Ett tag tänkte jag springa bort dit och ta såna där djupa andetag igen för att sen lyfta mig upp i hålet och titta upp mot det eviga ljuset. Men jag insåg att jag inte skulle hinna. Och sen blev allt mörkt.