Silver är också bra

Bild från TV6

Hit men inte längre. Nej, det svenska undret i handbolls-VM bar inte ända fram till guld. Danmark vann finalen med 26-24.

Visst var de svenska spelarna ledsna efter finalen, men silver av det här laget var en mindre bragd. Det var ju inte ens de bästa svenska spelarna som var med. Tio spelare hade tackat nej till VM och förberedelserna på träningsläger stördes av coronasmitta i truppen. 

Några större förhoppningar om en framskjuten placering i VM fanns inte innan turneringen började. Inte bland expertisen i alla fall och jag tror inte heller i laget. Inte före VM. Men väl på plats i Egypten höjde sig de svenska spelarna, eller rättare sagt laget och bevisade att om man jobbar för varandra och hjälper varandra både bakåt och framåt så växer laget, laget före jaget, och Sverige tog sig överraskande hela vägen fram till final. Där har Sverige inte varit på 20 år.

I finalen såg främst danske målvakten Niklas Landin till att VM-titeln hamnade i Danmark. 

Finaldagen, det är i dag

Bild: Jörgen Auer

Lite kultur hann jag allt med på Finaldagen. Dagen präglades ju annars av en hel del sportsliga finaler. Inte minst av Björn Goops seger i travloppet Prix d'Amerique . Det här var hans andra vinst i rad i det klassiska storloppet och hans tredje totalt. I år vann han med Face Time Bourbon. Jag bugar, förstås.

Så var det längdskidåkning. Världscupen i sprint som i dag avgjordes i Falun. Nya stjärnskottet Linn Svahn som vann ett millopp i går vann nu igen efter imponerande och tuff åkning. Jonna Sundling visade VM-form och tog tredjeplatsen (en tå efter slovenskan Annamarija Lampic). Jag bugar på nytt. Samt åkte även Oskar Svensson till sig en pallplats i herrarnas final och slutade tvåa. Bugning. Bra jobbat. 

Så var det handboll. VM. Och ett överraskande starkt Sverige som trots att 12 spelare tackade nej till VM och dåliga eller inga förberedelser alls ändå lyckats med konststycket att spela sig fram till final mot Danmark. Men den finalen ska jag be att få återkomma till. De här raderna skrevs före finalen.

Tillbaka till kulturen. Den hittade jag i Malmslätt där jag förutom att fika med Britt och Bengt Thunholm (tack, det var jättegott) även gick en femkilometerspromenad. 

Vi såg Kärna kyrkas fina torn med laterninen (det får du googla på). Tornet ritades 1750 av byggmästaren Petter Frimodig som fick hjälp att bygga det av murarmästaren Anders Hansson.  Tornet, men inte laterninen klarade sig faktiskt från en hemsk brand på nyårsdagen 1893. Men byggdes upp igen. Liksom de övriga delar av kyrkan som förstördes i branden.

Kyrkan har annars anor från 1100-talet och den första stenkyrkan här lär ha uppförts samtidigt som Kaga kyrka, under kung Sverker den äldres tid.

Bild: Jörgen Auer

Alla kyrkor genomgår renoveringar och restaureringar då och då. Så även Kärna kyrka och nog ser det ut som om det är fasaden som nu får sig en putsning, men jag är inte säker. Jag bara tror. Jag har ingen daglig kontakt med församlingen i Malmslätt och senast jag var här var nog på en konfirmation för 15 år sen ungefär. Ja, det var en Thunholm då också. Susanna. Hon och hennes systrar Sandra och Sofia kan kalla mig morbror om de vill eftersom jag har varit gift med deras salig moster Inger. 

Bild: Jörgen Auer

Att motionera upp i lite högre åldrar innebär ofta att man promenerar. Så också i dag. Vi gick en vid båge Malmslätt kring. Ner och snirkla runt i Tokarp, bort till  Kärna kyrka, upp förbi pizzerian, Norrmalmsgatan upp till järnvägsbron, svängde höger in på Furubackavägen, tog höger igen in på Gamla vägen, passerade glada barn i Bränninge håla (Brännings backe), såg skidåkare på Hellrenshagen, mötte hundar på Gamla Ledbergsvägen, Mariedalsgatan. 5 300 steg, tror jag Bengt sa. 5 100, kontrade Britt som har införskaffat en alldeles ny och fantastisk armbandsklocka som kan allt. Bland annat räkna steg, ta puls och EKG, mäta blodtryck och berätta hur bra och djupt hon sover. Jag tror att aktivitetsarmbandet även talar om hur många kalorier hon förbrukar och också säger god natt och god morgon. Dock tror jag inte den kan laga till frukost.

Eller var det meter, de sa? Ja, det är klart. Vi gick ju ganska långt. 

Den där backen för resten. Jag googlade när jag kom hem till Mantorp. Hittade uppgifter om den på Kärna hembygdsförening: hembygd.se/karna/page/18895

Hålan eller backen heter Bränning efter en av Mor Brännings söner som lät starta ett grustag på platsen, nu omgjort till lite för människokroppen vänligare tummelplats. Som på vintern blir en mycket populär pulkabacke.

Mor Bränning, Klara Matilda Bränning, lär ha varit den sista som bodde i den gamla backstugan Dansen, mitt emot grustaget/backen. Hon flyttade till Dansen 1914 och exakt när hon lämnade huset är oklart, men hon kom till Kärna ålderdomshem och avled 1944.

Oj! Klockan är 17:24. Nu måste jag sätta mig framför teven. Om bara några minuter börjar VM-finalen i handboll. En helnordisk uppgörelse mellan Sverige och Danmark. Kan Sverige fortsätta överraska? . Kanske, säger auerska temadagarna och hyllar Finaldagen 31 januari.

Roland, du är ju bra!

Bild: Jörgen Auer

Ibland blir man överraskad. Positivt. Som jag i går när jag besvarade en tidigare inbjudan från Mantorpsbon Roland Frithiofsson att komma hem till honom och Kerstin för att titta på hans målningar. Jag ska erkänna att jag inte hade några högre förväntningar. Men för sjutton Roland, du är ju bra!

Bild: Jörgen Auer

Hans målningar finns nästan på varenda vägg i hemmet på Klarinettvägen. Någon av tavlorna på de här två bilderna har han inte målat själv och Vadstenasvitens åtta verk i de två nedre raderna på bilden här har en annan konstnärs verk som förlaga. Jag kan skam till sägandes inte minnas vad Roland sa att denna heter. Men Roland har inte målat av, säger han. Han har bara gjort sin version av verket.

Bild: Jörgen Auer

Det bör tilläggas att Roland har målat nästan allt det här sedan i somras! 2019 gick han i pension från posten som VD för Växkraft Kinda där han jobbat under tiotalet år. Före det jobbade han tio år på bank i Skåne och pendlade från Mantorp! Från början utbildade han sig till lantmätare. Som ung bodde han i Sya där hans föräldrar drev lanthandel. Sedan 69-70 har han bott där han bor nu. Och visst tecknade han en del som ung och han har gått en målarkurs i Mjölby för ett antal år sen. Men det här? Med tavla efter tavla? Nej, hobbyn har tagit över allt mer av hans tid. Det och motionsrundor på cykel eller promenader.  Och så tittar han mer än gärna på fotboll på teve. Favorittillhållet är den 2020 färdigställda altanen ut mot Klämmestorp IP.

-Men olja målar jag helst nere i verkstan i källaren, eftersom det skvätter en hel del, säger Roland om ateljén. Nej, han säger inte ateljén, det är jag som säger. Själv är han blygsamt medveten om att många som ser hans tavlor tycker om dem. Du måste ju ha en utställning, föreslår jag. Biblioteket?

-Nej, de hänger väl bra här, svarar han och säger att det är utställarkö på Mantorps bibliotek.

Bild: Jörgen Auer

Anmärkningsvärt är att Roland Frithiofsson sedan fem-sex år tillbaka lider av neurologiska sjukdomen Parkinson. Trots det målar han så här fint. Jag är imponerad. Men var ska nya tavlor hänga? Det har han ett svar på:

-Jag skänker bort mina tavlor. Välj en.

Och det gjorde jag.

Tomhetens dag

Så minns jag fredagen

Bild: Jörgen Auer

Fredagen var så pass fin vinterdag att jag begav mig ut på två promenader. Varför inte? Jag hade tiden, jag hade orken. På förmiddagen fick jag pulsa mellan Mantorptravet och Veta kyrka. Visst, det var lite tungt, men faktiskt också roligt. Dessutom bra träning som kändes lite mer i benen än gång på släta marken. Lagom som jag kom hem tittade solen fram. Då kunde jag ju inte gå in.

Bild: Jörgen Auer

Så jag gick en gång till. Dock åt andra hållet, plus att jag lade till några extra svängar. Bland annat för att lämna in lite spel. Samt för att göra ett besök som jag tänker skriva om i morgon. Nej, det var inte i det här huset, det och häcken intill kom med bara för att solen sken och himlen var blå.

Bild: Jörgen Auer

När någon går så där mycket som jag gör kan man undra vad långgångaren funderar över eller lyssnar på under dessa långa och många vandringar. Ja-a, säg det. Allt. Inte lyssnar, jag har aldrig musik eller talböcker med mig. Däremot tänker jag. Mest nog på glada saker, ibland så glada att jag skrattar högt. Ibland ler jag och skrattar bara för att det är så skönt att kunna gå, se, höra, dofta och känna. Leva.

Bild: Jörgen Auer

Såna stunder känner jag mig tacksam. För att jag lever där jag lever. För att jag alltid har fått göra det. Jag var ett lyckligt barn. Jag har varit en lycklig man. Däremellan tvivlade jag som yngling. Precis så som många andra unga gör. Jag tvivlade på de vuxna, på mig själv, på framtiden. Fanns den ens? Eller inbillar jag mig nu? Är det den erfarna människan i mig, med alla minnen och erfarenheter som nu tror att han tvivlade som ung? Att jag borde ha gjort det? Kanske. Måhända var jag lycklig tonåring också. 

Bild: Jörgen Auer

Solen var på nedgång. Dimman kom. Tyst. Smög sig in som en tjuv och lade beslag på utsikter och vyer. Svepte in och lade sig som en ridå över åkrarna. I sällskap hade den fuktigare luft. Det blev med ens kallare och det kändes både mäktigt och mystiskt. Nästan spännande.  

Bild: Jörgen Auer

Nu tänker jag tillbaka på dagen. Vilka mötte jag? Vem pratade jag med? Javisst, jag talade med Thomas och Lillan Spångberg, med Niklas Allvin, med Ingrid Kristiansson (alla de är mina grannar), Anna Lönestam (jag lämnade ju in spel), Mikael Magnusson och Josef Djerf (båda de skottade snö, Mikael i Solbacka, Veta, Josef på Vetagärdet), jag mötte Sven-Åke Persson (han sprang), Jan-Erik och Eva-Britt Lundberg, Lotta Persson, Linda Eriksson, sex skolbarn på väg hem från Veta skola, samt 13 för mig okända eller på grund av vinterkläder inte för mig igenkännbara. Ja, och så två som jag skriver om i morgon. Men jag kan tacka för kaffe och bröd nu: Tack Kerstin och Roland.

Bild: Jörgen Auer

Vad minns man mer av en dag? Ja, jag minns ju morgonens snöskottning, ett par hundar, ett brev i postlådan, ett Facebookinlägg, en kommentar, ett sms, ett telefonsamtal, en chatt, ett leende, en tvättmaskin. Och en handbollsmatch i teve. 

Bild: Jörgen Auer

Och naturligtvis minns jag när solen gick ner och såg ut som skenet från en kraftig ficklampa som svepte genom Veta kyrkogård. Det var inte bara en naturupplevelse. Det blev en bra bild också.

Tavelblommor och handboll

Enligt auerska temadagarna är det äntligen dags för Tavelblommans dag. Ja då, så är det och här ses en fin och somrig tavelblomsterbukett. Margit Jonsson heter den lokala amatören.

De flesta har en liknande tavla hemma och man kan undra, jag gör det i alla fall, hur många blomstertavlor det finns i världen?  Min gissning är att det bara i Sverige finns en miljon. För en konstnär, amatör eller proffs, målar ju inte bara en, nej det kan bli åtskilliga.

Just den här tavlan såg jag i dag hemma hos en annan konstnär i Mantorp som jag har för avsikt att presentera i morgon. Jag hinner inte i dag, Fredagen blev lång ändå med dubbla promenader och handboll på teve. Och nu På spåret. 

Tänk att Sverige besegrade Frankrike i semifinalen och är klart för VM-final! Väldigt bra, för att inte säga bragdartat gjort av ett otippat svenskt lag. Men ska det bli Svenska Dagbladets bragdmedalj så småningom så krävs nog också VM-guld.

Men nog är de svenska spelarna värda var sin blomstertavla i dag. På Tavelblommans dag.

Bild från TV6

Regionala snödagen

Bild: Jörgen Auer

Snö, snö, snö. Så kan man sammanfatta denna torsdag 28 januari 2021. Vilket passar alldeles utmärkt eftersom jag har utlyst den till regional snödag. Detta i de så kallade auerska temadagarna. För övrigt var det just som jag passerade Veta kyrka och klockstapel som jag bestämde att det var dags för snödag.

 

Bild: Selfie

Om snö kan man säga väldigt mycket, men då alla vet vad det är så struntar jag i att förklara. Det räcker att det kommer uppifrån - även om det i dag kom vågrätt också - rätt emot mig. Det räcker att det kommer uppifrån - även om det i dag kom vågrätt också - rätt emot mig. Om mig kan man också säga en hel del, men det ska vi inte heller göra. Åh, nej. 

Men jag kan avslöja så mycket som att jag är en av, dem som går mest och längst i Mantorp. Det finns de som har sett mig komma knallandes i Östra Tollstad, andra vid Mantorps gård, Hydinge, Sya, Solberga, Vimne, Spångsholm, Veta, Gottlösa, Skänningevägen, förbi Mantorp park, Rasta, Uljeberg, Skorteby, komma gående över fälten vid Skorteby Lillgård, förbi Viby kyrka, bakom travbanan, ja även inne på rakbanan i skogen, Olofstorp, Riddarängen, Dalen, ja någon har sett mig vandra förbi Grönlund och till med komma gåendes in i Mjölby. Lite snö stoppar inte mig. Jag vill gå.

Bild: Jörgen Auer

Det är värre med regn. Men jag brukar promenera då också. I alla fall om det regnar lätt. Ösregn försöker jag undvika. Liksom åska, hagel och storm. Jag vill helst att det ska bli en behaglig resa. Jag vill njuta, ta vara på tid och utsikter, vyer, hitta vinklar för foton. Som här. Här har jag lyckats få betraktaren att tro det är enorma snömängder som fallit. Så är det ju inte. Inte än. Men de närmaste dagarna ska det visst fortsätta snöa, vilket betyder att det kan bli just enorma mängder. Enligt våra östgötska mått mätt, menar jag då förstås. De blir ju inte som i värsta Lappland med tio meter snö.

 

Bild: Jörgen Auer

Jag tycker att det fanns väldigt gott om träd i dag som det märkligt nog inte verkade fastna snö på. Men här hittade jag i alla fall ett parti granar, eller är det bara en stor? nere vid Klämman i Mantorp som tog vara på regionala snödagens vita mängder,

Bild: Jörgen Auer

Om någon tror att jag har gömt en bil här under så är det fel. Det är inte ens en cykel. Däremot är det några klumpiga trädgårdsmöbler i trä som får se dagens ljus först i vår. Gårdagens ljus har de sett i 30 år. Vad de missat i år var regionala snödagen. För den är snart slut. Nu börjar snart lokala snönatten.

Vi får aldrig glömma

 I dag 27 januari är det den internationella minnesdagen för Förintelsens offer. Självklart hedrar även auerska temadagarna minnet av alla dem som mördades under denna hemska tid av nazisterna. I år är det 76 år sedan förintelselägret Auschwitz-Birkenau befriades 1945, just denna dag - 27 januari.

Sedan 2001 har dagen varit en nationell minnesdag och 2005 förklarade Förenta Nationerna 27 januari som internationell minnesdag. En passande dag för alla som vill uttrycka sitt stöd för alla människors lika värde. 

Bild från TV4

Boken Förintelsens barn utkom för några veckor sedan, skriven av förra SVT-journalisten och min före detta klasskamrat Margit Silberstein. I boken skildrar hon sin barndom och uppväxt i Norrköping, men också sina tyska judiska föräldrars överlevnad och kärlek i det nya landet. 

Det är också en bok om, som Margit själv uttrycker det: "om det tunga arvet, om känslan att finnas till i stället för alla de som slutade sina liv i gaskamrarna. I barnen skulle en förlorad värld återuppstå."

Jag har inte läst boken än, men ska naturligtvis göra det. Det är inte var dag som gamla klasskamrater ger ut en bok. Inte så här viktig i alla fall. Boken tar ju avstamp i de mest förfärliga händelserna i nazismens spår - de vi aldrig får glömma så att det inte händer igen - Förintelsen.  

Från Gävle mot fjärran

Bild: Jörgen Auer

Ytterligare en bil i min serie Trailers på svenska vägar. Den här gången (vilket är cirka 120:e korta presentationen av ett transportföretag) handlar det om Gävle Fjärrfrakt, ett företag som varit verksamt länge i branschen och grundades 1943. Det kan man läsa på företagets trevliga hemsida gavlefjarr.se, som dock inte uppdaterar dagligen, verkar det som.

Men det man behöver veta står där, till och med omsättningssiffrorna, dock för 2018 då de var cirka 50 miljoner kronor, men man kunde gott ha skrivit in 2019 års fina siffror på 56 miljoner kronor, vilket allabolag.se anger.

Företaget kör från södra Norrland till Skåne och gör det med någon av sina 17 lastbilar eller med budbilen. Bilarna har lastkapacitet från 900 kilo till 36 ton. De utför kyl-, frys- och värmetransporter, kör pallgods, partigods samt containertransporter.

Man har fasta transporter Gävleborg-Helsingborg, Malmö och Hässleholm, samt Gävle-Göteborg tur och retur.

Gävle Fjärrfrakt redovisar 37 anställda 2018, allabolag.se skriver att det året därpå, alltså 2019, var 36.

Du som läser det här bör kanske känna till att den här serien kom till bara för att jag är nyfiken på var alla tunga transportbilar hör hemma. Mest intresserad är jag av de utländska, men även svenska företag kör naturligtvis på svenska vägar. 

Europeiska korsordsdagen

Tisdag 26 januari, Boel och Bodil har namnsdag. Grattis alla ni. Särskilt mitt barnbarn Stina Boel i Kisa.

Enligt min egen temadagskalender, den så kallade auerska kalendern, är det också Europeiska Korsordsdagen i dag.

Varför europeiska? Tja, andra temadagar lägger till ett internationella ibland, så då kan väl jag använda mig av europeiska.

Ett korsord löser inte sig själv. Så hjälp ett korsord i dag, lös det. Eller hjälp en korsordslösare som fastnat. Nej, det har inte jag gjort. Jag löser i snitt tre korsord om dagen, ibland är de lätta, ibland svåra. Ibland för lätta och enstaka gång för svåra. 

Själv gillar jag inte den där typen av korsord där konstruktören uppenbart är ute efter att jävlas med lösaren som absolut är tvungen att googla för att hitta svaren. Ännu värre var det förstås förr, före datorernas intåg. Då var man tvungen att slå i lexikon, och ibland till och med tvingad att bege sig till närmaste bibliotek för att söka efter de ord som krävdes.

Men just nu skiner solen i Östergötland så korsorden får vänta.

Man kan cykla också

Bild: Jörgen Auer

När det ser ut så här är det ingen höjdare att komma gående. Inte springandes heller, för den delen.

 

Bild: Jörgen Auer

Men så här! Ja, då är det skönt och lätt. Men vi får nog vänta tills det ser ut så här överallt. Det kommer mera kyla i veckan, vilken kan betyda mer snö och mer is. 

Bild: Jörgen Auer

Man kan cykla också. Och när man släppt ner hästen från pakethållaren kan man ställa ifrån sig cykeln.

Toalettstolens dag

I dag är det måndag 25 januari, i svenska almanackan har Paul och Pål namnsdag. Enligt mina temadagar kan vi i dag också fira Toalettstolens dag.

Varför?

För att den behövs. Toastolen, alltså. Nån särskild dag för den behövs inte. Det borde ju egentligen vara varje dag, eftersom de flesta av oss sitter på den varje dag.

Så hurra för toan, där så många kloka ord och tankar formulerats och där så många fina rader blivit lästa.

De flesta av oss använder en vattenklosett där avföringen spolas ner i avloppsnätet. I Sverige byggdes de första vattenledningssystemen kring år 1900, men toaletterna anslöts inte förrän 1920-talet och det dröjde ända till 1970-talet innan de sista stadskvarteren sanerades.

Visserligen fanns det vattenklosetter redan för 4000 år sedan i Grekland och Rom, men det var med en annan och mycket dyrbar teknik som bara ett fåtal hade råd att använda.

Under sommartiden är många av oss ännu vana vid att använda det gamla torrdasset på våra sommarställen, och det går bra att läsa där också. Problemet är var avfallet ska ta vägen. Traditionell lösning är att gräva ned det, en annan är att använda förbränningstoalett, en annan är mulltoa.

Äh, nu skiter vi i det.

Hallspegelns dag

 Enligt de auerska temadagarna firar vi Hallspegelns dag i dag. Tänk så många gånger som vi sett oss själva i hallspegeln. Det är ju det som är meningen med en spegel, förstås. Att man ska se sig själv. Just hallspegeln spelar ofta väldigt stor roll i våra liv. Det är den som avgör hur vi ser ut när vi ska gå ut. Passar den här tröjan? Kan jag ha de här byxorna till? Ska jag ha nåt på huvudet eller inte?

Badrumsspegeln är naturligtvis lika viktig den för oss människor, men den avgör ju mera hur vi ser ut i ansiktet och håret inför dagen eller natten. Och hur ser tänderna ut?

Men i dag firar vi hallspegeln.

Hur länge har det funnits speglar, för resten? 

Ja, människor har antagligen speglat sig så länge mänskligheten har funnits. Först i vatten och mineral som går att spegla sig i. Vad man vet, enligt vad wikipedia och Illustrerad vetenskap berättar för mig, är att de första tillverkade speglarna härstammar från Egypten där rika personer speglade sig i polerat silver och andra metaller. Innan dess användes vulkaniskt glas.

Ungefär kring år 100 efter Kristus började man göra större speglar, av metall, som kunde spegla hela kroppen (typ hallspegel). Glasspeglar (av klart glas) började bli vanligt först på slutet av 1700-talet.

Glad av värme och Kalla

Bild: Jörgen Auer

Visst är det skönt med solsken och ett par, tre, fyra, till och med 5 plusgrader. Så skönt att jag gick två promenader i dag, vardera på cirka en halvmil. Men än är det långt till vår och nästa vecka blir det minusgrader igen. Halt så in i den, kan det vara också på sina ställen. 

 

Bild: Jörgen Auer

En välskött konstgräsplan är också ganska skönt att se. Här i Klämman arena i Mantorp. Den kan lätt sprida fotbollslängtan till den som går förbi. Är det inte match snart?

Bild: Jörgen Auer

Den här bilden är tagen strax före Klämman. Som synes håller man på med ett arbete precis intill Trumpetarevägen. Massor av träd och buskar har röjts.

Bild: Jörgen Auer

Så här ser röjningen ut från andra hållet och som framgår av skylten är det en cykelväg på gång.

Bild: Jörgen Auer

Från andra änden av Trumpetarevägen ser det ut så här. Eller rättare sagt från gatans korsning med Sockenvägen. Snart kommer det att grävas här och arbetena kommer att påverka trafiken. Men så kan vi väl gärna ha det några månader om det bara blir bra sen? Ja.

Bild: Jörgen Auer

Här är en bild till från korsningen med Sockenvägen. Snart är arbetena i full gång.

Bild: Jörgen Auer

På nya bostadsområdet Riddarängen fortsätter arbetet. Bra. Trevligt. Den här ställningen såg jag inte vid föregående visit. Eller var jag blind i går?  

Bild: Jörgen Auer

Annat som alltid gör mig glad är att se ponnytravarna ute på träning. Här vid Klämmestorps gård.

Bild från SVT

Glad blev jag också av att otroligt populära och folkkära Charlotte Kalla är tillbaka i fin form efter att ha varit sjuk i covid-19. Jag kom lagom in från första promenaden för att se damernas skiathlon (där deltagarna byter skidor och skidstil, från klassisk till skejt efter halva loppet). Dagens lopp i Lahtis var också Charlottes första start i världscupen på 321 dagar. Så före start visste hon inte riktigt var hon stod formmässigt och i konkurrensen.

Efteråt strålade hon av tillförsikt och var nog lite förvånad över att det gick så pass bra att hänga med i elitskiktets klungtopp där hon slutade sjua. 

-Det här var verkligen vad jag behövde, menade hon.

Åt Therese Johaug var naturligtvis inget att göra. Bakom denna suverän jobbade Ebba Andersson hårt, men fick till slut ge sig för nya norskan Helen Marie Fossesholm och även Heidi Weng. Tre norskor i topp, således. Men fyra var ändå bra av Ebba som bara var en tiondel från tredjeplatsen. Upp till Johaug hade hon 29,8 sekunder. Charlotte Kalla slutade sjua, dryga minuten bakom segraren, men var pigg och hennes ögon såg mycket nöjda ut i intervjun efteråt (se bild). Kanske är hon i ännu bättre form till VM i Oberstdorf som börjar 24 februari? 

En Kalla i gammal god form är vad alla hennes supportrar - och hon själv - drömmer om till VM.

Bortglömda nyckelns dag

Bild: Jörgen Auer

I dag, lördag 23 januari 2021 är det Bortglömda nyckelns dag. I alla fall enligt de nyligen tillblivna auerska temadagarna, instiftade 21 januari samma år. Ett nytt påfund, således. Först ut var Fönsterhakens dag som inföll 20 januari, 21 januari var det Gamla gubbar kan-dagen och i går 22 januari De avundsjukas dag.

Du vet hur det är, eller kan vara. Man är lite stressad och slår igen dörren, till huset eller bilen, eller så blåser dörren igen och där står man utlåst. Eller så går man intet ont anande ut på långpromenad, eller tar sig en löprunda/cykeltur/simtur och när man kommer hem igen: nä-ä, jag har glömt nyckeln!

Men bortglömda nyckeln kan ju också vara den där som man hittar i en byrålåda eller ett skåp och undrar vart den går. Man kan för sitt liv inte erinra sig att ha använt nyckeln, så var passar den? Inte heller utflugna barn kan minnas var nyckeln passar, de vet att de har sett den, men har troligen aldrig använt den, säger de. En sådan nyckel som bara ligger i en låda år efter år har väldigt lätt att bli så bortglömd att alla ser den, men ingen bryr sig. Den har ju alltid legat där och liksom smält in i omgivningen.

På bortglömda nyckelns dag tycker jag att man bör ägna sig en timme eller två åt att försöka hitta ett passande lås till nyckeln. Den borde ju gå till ett skåp, ett skrin, en dörr, en cykel, bil, moped, mc, båt, ja nåt som går att låsa. Och eftersom den finns hemma hos dig i en av dina byrålådor så borde du ha ett lås någonstans i hemmet. Kolla! Den här dagen kan man även skänka några tankar åt nycklar man minns. De som gick till förra bostaden, till morfars mystiska plåtbox, till storasyrrans poesibok. 

Tänker jag efter riktigt ordentligt så är det väl klart att det finns verkligen bortglömda nycklar i mitt liv. Alltså nycklar som jag inte längre kommer ihåg. Hade jag en spargris i pojkrummet när jag var liten? Och var det en nyckel till den? En väldigt tunn och enkel nyckel? När och vart försvann i så fall grisen och nyckeln? Försvann nyckeln först? Ja, det är frågor som aldrig får ett svar eftersom jag inte minns om objekten fanns.

Andra nycklar får vara med om allt möjligt. Som huvudobjekt i leken gömma nyckeln, exempelvis. Eller tjänstgöra som kapsylöppnare, skärverktyg (jo då), tandpetare, öronkliare, nagelrensare, måttstock, skruvdragare, ja som stand in i en massa ärenden. 

Nyckeln har en gammal historia, närmare bestämt minst 4000 år. Det vet man eftersom arkeologer i ett tempel i Khorsabad i nuvarande Irak har hittat världens äldsta kända lås. Även om nyckeln till just det låset inte har hittats så vet man hur nyckeln till det såg ut, detta efter senare fynd. Nyckeln var en träbit med taggar som grep in i låset som också var av trä. Lås och nycklar av järn kom senare och det lär ha varit romarna som uppfann nyckelhålet.

Hur vet jag det? Jo, det har stått i en artikel i Illustrerad vetenskap som wikipedia också hänvisar till i sin text om nycklar. 

Nu ska jag ge mig ut på lördagspromenad innan det blir skidåkning på teve. Och jag ska inte glömma husnyckeln.

Mera sallad på väg

Bild: Jörgen Auer

Stannade några sekunder på en bro över E4 vid Skorteby, nära Mantorp. Det gjorde jag för att jag såg den här bilen komma och anade att jag skulle få ännu en träff för min serie "Trailers på svenska vägar", en serie som är uppe i över 120 företag, i eller med närhet till transportbranschen.

K -G Paulsson står det på bilen, samt under det Bär & Grönsaker AB. Bra, där fick jag namnet direkt och slipper leta, Företaget hör hemma i Bromölla och är ett av Sveriges största företag i just segmentet bär och  grönsaker. Företaget har existerat sedan 1986 och man odlar främst jordgubbar, isbergssallad, blomkål och romansallad i och omkring Bromölla. På hemsidan kgpaulsson.se kan man läsa att företaget i dag har tio heltidsanställda samt hela 700 säsongsarbetare. De senare bor under sommarmånaderna i företagets egna hyreshus i Bromölla (sex hyreshus, ett tiotal marklägenheter, och ett f d ålderdomshem).

Hur går det för företaget, då?

Jo, bra. På merinfo.se kan man få veta att K-G Paulsson för 2019 redovisade en omsättning på 216, 9 miljoner kronor, vilket även allabolag.se uppger. Båda dessa affärssajter nämner personalsiffran 198.

De avundsjukas dag

Bild: Jörgen Auer

Fredag 22 januari 2021 - De avundsjukas dag. Så är det. I alla fall enligt Auers temadagar. I dag har alla rätt att vara avundsjuka. Jag är till exempel avundsjuk på alla som kan jonglera eller sjunga, spela gitarr, tala fler än två språk flytande, åka slalom som en Gud, hoppa över 2 meter i höjdhopp, komma ihåg hur stora alla de stora planeterna är och var de befinner sig i förhållande till jorden, hoppa från tian på badplatsen, omedelbart förstå innebörden av ett politiskt eller ekonomiskt beslut och dess inverkan på den enskilda människan. Man har rätt att vara avundsjuk på vad som helst och i dag får man visa det och till och med uttala sig om hur mycket avundsjuk man är.

Som du ser på bilden här ovan så har jag mycket pengar. Det kan du vara avundsjuk på, till exempel. Jag har jättemycket pengar, jättemånga. Så många att jag inte ids räkna dem. Dessutom har jag hittat dem! Jo, det är sant. Jag städar hemma och hittade en hel påse full med gull längst inne i en av salig hustrun använd garderob, inklämd bakom en massa påsar med kläder och troligen från början sparad av hennes far. Eller, det är inte guldpengar, men järn, brons och koppar är det väl i de här småmynten i valörerna 1 öre, 2 öre och 5 öre.

Någon av femöringarna kan kanske vara värd tio öre! Eller till och med en krona. Men det bryr jag mig inte om. Jag kastar dem som metallskrot, tror jag. För mina ören är inte mint condition, precis. De är fula. Men jag ska kolla först så att inte 1947 års gråsvarta femöring är värd mer än så. Det gör jag nu.

Hm, den är visst värd 6 kronor. Åtminstone finns det en säljare på Tradera som vill ha sex kronor för sin femöring 1947.

Låt se nu - hur många såna järnfemöringar har jag? Fem är det nog. Det betyder 30 kronor. Och hur är det med 2-öringen från 1946? Vad står den i? Oj, en sådan 2-öring i finare skick kan vara värd 150 kronor! 

Jag får nog titta djupare i påsen.

Ja, du ser. Nog finns det anledning att vara avundsjuk på mig, med en sådan skatt.

Gamla gubbar kan-dagen

Bild: Jonny Haag

Det ringde på mobilen i förrgår. Det var Thomas Arvidsson i Björkeberg, tidigare grafiker på Corren och NTM. Han undrade om jag hade lust att följa med till Norrköping på torsdag (i dag) och träna lite rinkbandy, dock utan rink, i stället på Himmelstalunds bandybana. Utan betänketid svarade jag ja.

Därför struntade vi i kramdagen som är tydligen är temadag för dagen. I stället valde vi att ställa upp för Gamla gubbar kan-dagen, enligt Auers temadagar. Den första auerska temadagen var ju i går när jag firade fönsterhakens dag.

Det bästa med Gamla gubbar kan-dagen är att vi något äldre då kan göra precis vad vi vill. Ingen har med det att göra, förutsatt att vi inte behandlar någon illa på något vis. Men vill vi ligga på soffan så gör vi, vill vi stirra in i en vägg så gör vi, vill vi lägga pussel så gör vi och vill vi spela bandy så gör vi. Skit samma vad, vi gör't.

Varken "Arvid" eller jag har stått på ett par skridskor senaste året, men vi klarade oss bra nu på "Himpan". Men så har vi också bildat backpar i Correns rinkbandylag i korpen i minst två decennier, närmare tre, faktiskt. 

Vi var inte så många som hörsammat locktonerna från Arvids brorsa Leif Arvidsson om att vara med och lira. Men förhoppningsvis är vi flera redan nästa torsdag. Min gamle vän Jonny Haag var t ex på plats, men valde att bara titta på. Kanske är han med nästa gång? Förre Correnmedarbetaren och elegante bandyspelaren Oddbjörn Knutsson i Mjölby hade jag raggat upp och han var ytterst spelsugen, men på onsdagskvällen ringde han återbud efter att ha spelat padel i Mjölby och sträckt ett baklår. Men även Odde är kanske med nästa vecka? Då är det visserligen inte Gamla gubbar kan-dag längre, men han kan ju visa att gamla gubbar kan ändå. Det ska även tilläggas att alla som är med här är fyllda 60 och pensionärer, någon till och med över 70! 

Javisst, ja, det är ju jag! 

Fönsterhakens dag

Bild: Jörgen Auer

Nya temadagar tar form. Mina temadagar, alltså. Jag anser att det behövs flera eller andra än dem som existerar nu, kanelbullens dag, äggahalvans dag, internationella burgardagen och allt vad de nu heter (se mer på temadagar.se). Därför startar jag med början i dag Auers temadagar och först ut i raden, således 20 januari är ingen mindre än fönsterhakens dag.

Först och främst: vilken bra uppfinning! Även om tjuvar och banditer nu för tiden lätt tar sig förbi hakar och haspar och bryter sig in. Men om det bara fanns ärliga människor och ingen som ville åt andras egendom, ja då skulle fönsterhaken ha evigt liv.

Alla har sett en sån hake som på bilden, eller liknande. För det finns några varianter. Fönsterhaken är inte lastgammal, och fanns inte hos de gamla grekerna eller romarna, Nej, det dröjde länge innan haken slog igenom. Troligen ända till 1700-talet när glasfönstren, som dittills varit blyinfattade, av enkelglastyp och igenspikade, blev större, och dubbelglas kom på modet och fönstren behövde öppnas för att släppa in luft i husen. Då kom ett helt nytt hantverk igång, med gångjärn, haspar, hakor, märlor, stormhaspar, reglar, fönsterlås.

Det är från den tiden fönsterhaken har sin bakgrund.

Auers temadagar återkommer i morgon.

Minnen ur NT-ÖD

Jag rensar i byrålådorna hemma. Hittar två tidningsurklipp som jag antar är ur NT-ÖD ( Norrköpings Tidningar- Östergötlands Dagblad) för den hade vi hemma på Albrektsvägen där jag bodde bara 25 meter från Ljuraskolans asfalterade gård.

Det går knappt att se vilka vi är, så illa medfaret är klippet. Roger Holmertz har farit mest illa och syns inte alls. Sen är det jag som fått nästippen och bit av pannan bortskuren. Men namnen står där och tydligen har jag varit med på en naturorientering med mina konfirmandkompisar. Bengt Zetterdahl (med papperet) och Hans-Åke Thorell var även klasskamrater med mig. Om de andra kommer jag bara ihåg att Lasse Carlsson några år senare blev svårt skadad i en mc-olycka i Västra Husby och fick sy förfärligt många stygn i ansiktet.

Jag minns ingenting av konfirmandkursen. Jo, vid själva konfirmeringen i S:t Johannes kyrka kommer jag ihåg att jag fick en enda fråga: kan du Jörgen säga ett annat namn på Jesus? 

Och kan man tänka sig, Kristus var rätt svar.

 Den nedre bilden är som det står från en division IV-match i ishockey. Sleipner, de färgade tröjorna, vann mot vittröjade NAIS (Norrköpings AIS), som normalt spelade i rött och vitt om jag minns rätt. Och ja, det är jag som är den vitklädde. 

Min hockey-karriär blev varken ärofylld eller lång. Men jag gjorde i alla fall två mål i juniorserien en gång i Linköping när NAIS vann mot Terra på Folkungavallen. Jag vill minnas med 6-4. Det var också den första gången i mitt liv som en speaker ropade ut mitt namn: mål igen av NAIS nummer 9 - Jörgen, eh, eh, eh, Jörgen Aner!

På andra sidan bron

Bild: Jörgen Auer

 Det här lutande trädet ser ut att behöva hjälp, fastfruset som det är i det fina och skönt belägna naturreservatet Sjöbo-Knäppan i Motala. 

Bild: Jörgen Auer

Jag var där i dag. För andra gången på norra sidan bron, men aldrig tidigare har jag gått in i reservatet och fågelskyddsområdet,

Bild: Jörgen Auer

Men i dag bar mina steg över slaggbron. Jag mötte ett tiotal människor som var ute och promenerade, väl klädda eftersom det var ganska kallt och rått. Så där som det kan vara nära sjöar och vattendrag.

Bild: Jörgen Auer

Motala ström såg märkligt nog grön ut i det obefintliga solljuset. Mystiskt, eftersom träden som speglade sig i vattnet i sig själva stod bruna.

Bild: Jörgen Auer

Längre ut låg Boren och väntade på allsköns fåglar. Än är det långt till segelsäsongen.

Bild: Jörgen Auer

Längre in i det lövskogsbevuxna naturreservatet får man många chanser till vintriga vyer över Boren. 

Bild: Jörgen Auer

Via långa spänger tar man sig vidare in i Knäppankärret, eller Hulthagekärret som det står på skyltar i området. Plötsligt lyser det rött! Härligt med färg på tillvaron.

Bild: Jörgen Auer

Har man inte så bråttom, och varför skulle man ha det? så har man gott om tid att titta närmare på naturen och de konstverk som vintern skapar. Isiga träd, grenar, buskar finns det i massor.

Bild: Jörgen Auer

Se bara! Även om det just här var svårt att komma närmare, på grund av en brant och hal strandlinje. Hade jag gått ner där skulle jag måhända vara kvar än.

Bild: Jörgen Auer

Till sist: de intressanta reservatskyltarna förklarar och berättar. Samt lockar till besök andra årstider. Jag som var här för första gången kan garantera att jag kommer tillbaka. Är det inte vår snart?