Så minns jag fredagen

Bild: Jörgen Auer

Fredagen var så pass fin vinterdag att jag begav mig ut på två promenader. Varför inte? Jag hade tiden, jag hade orken. På förmiddagen fick jag pulsa mellan Mantorptravet och Veta kyrka. Visst, det var lite tungt, men faktiskt också roligt. Dessutom bra träning som kändes lite mer i benen än gång på släta marken. Lagom som jag kom hem tittade solen fram. Då kunde jag ju inte gå in.

Bild: Jörgen Auer

Så jag gick en gång till. Dock åt andra hållet, plus att jag lade till några extra svängar. Bland annat för att lämna in lite spel. Samt för att göra ett besök som jag tänker skriva om i morgon. Nej, det var inte i det här huset, det och häcken intill kom med bara för att solen sken och himlen var blå.

Bild: Jörgen Auer

När någon går så där mycket som jag gör kan man undra vad långgångaren funderar över eller lyssnar på under dessa långa och många vandringar. Ja-a, säg det. Allt. Inte lyssnar, jag har aldrig musik eller talböcker med mig. Däremot tänker jag. Mest nog på glada saker, ibland så glada att jag skrattar högt. Ibland ler jag och skrattar bara för att det är så skönt att kunna gå, se, höra, dofta och känna. Leva.

Bild: Jörgen Auer

Såna stunder känner jag mig tacksam. För att jag lever där jag lever. För att jag alltid har fått göra det. Jag var ett lyckligt barn. Jag har varit en lycklig man. Däremellan tvivlade jag som yngling. Precis så som många andra unga gör. Jag tvivlade på de vuxna, på mig själv, på framtiden. Fanns den ens? Eller inbillar jag mig nu? Är det den erfarna människan i mig, med alla minnen och erfarenheter som nu tror att han tvivlade som ung? Att jag borde ha gjort det? Kanske. Måhända var jag lycklig tonåring också. 

Bild: Jörgen Auer

Solen var på nedgång. Dimman kom. Tyst. Smög sig in som en tjuv och lade beslag på utsikter och vyer. Svepte in och lade sig som en ridå över åkrarna. I sällskap hade den fuktigare luft. Det blev med ens kallare och det kändes både mäktigt och mystiskt. Nästan spännande.  

Bild: Jörgen Auer

Nu tänker jag tillbaka på dagen. Vilka mötte jag? Vem pratade jag med? Javisst, jag talade med Thomas och Lillan Spångberg, med Niklas Allvin, med Ingrid Kristiansson (alla de är mina grannar), Anna Lönestam (jag lämnade ju in spel), Mikael Magnusson och Josef Djerf (båda de skottade snö, Mikael i Solbacka, Veta, Josef på Vetagärdet), jag mötte Sven-Åke Persson (han sprang), Jan-Erik och Eva-Britt Lundberg, Lotta Persson, Linda Eriksson, sex skolbarn på väg hem från Veta skola, samt 13 för mig okända eller på grund av vinterkläder inte för mig igenkännbara. Ja, och så två som jag skriver om i morgon. Men jag kan tacka för kaffe och bröd nu: Tack Kerstin och Roland.

Bild: Jörgen Auer

Vad minns man mer av en dag? Ja, jag minns ju morgonens snöskottning, ett par hundar, ett brev i postlådan, ett Facebookinlägg, en kommentar, ett sms, ett telefonsamtal, en chatt, ett leende, en tvättmaskin. Och en handbollsmatch i teve. 

Bild: Jörgen Auer

Och naturligtvis minns jag när solen gick ner och såg ut som skenet från en kraftig ficklampa som svepte genom Veta kyrkogård. Det var inte bara en naturupplevelse. Det blev en bra bild också.