Benen gick till Solberga

Bild: Jörgen Auer

Äh, ska man ut och röra på sig och har ork i ben och huvud, så låt benen styra. Huvudet har fullt upp med annat. Benen gick till Sya i dag och tvärt emot vad jag sa till dem innan avgång så svängde de inte av där, utan fortsatte rakt igenom och ända bort till Solbergavägen. 

 

Bild: Jörgen Auer

Aha, det blir den långa svängen i dag? Ja okej, vi hänger på, sa resten av kroppen och följde med in på den snöiga men inte hala grusvägen och njöt av anblicken av den lilla frusna bäcken.

Bild: Jörgen Auer

Snart skymtade Solberga genom trädansamlingen och en lite märklig känsla infann sig. Jag kände mig skyldig. Som om jag var skvallerpressens utsände, men jag slog bort tanken eftersom jag i alla fall höll mig kvar på vägen och inte smög fram mellan träden. Dessutom hade jag inga onda avsikter.

Bild: Jörgen Auer

Det var inte benen som stannade vid bron. Det var huvudet som vill stanna för att titta på utsikten. På andra sidan träbron skymtade ånyo det gulmålade Solberga. Nere vid bron den gamla ladugården.

Bild: Jörgen Auer

Jag sökte bilden. Sökte något vackert. Såg det över och kring Svartån. Grenarna som inramning, Något som för tanken vidare, som Svartån och isen. Något att fästa blicken på längre bort, det lilla röda huset.

Bild: Jörgen Auer

Så var det brokonstruktionens stålblå, kalla struktur, med matematisk arkitektur och rent museala upplevelser i varje blick genom vinklar och vrår. En ny tavla för varje figur man tittar i och genom. 

En skön och trevlig långpromenad blev det. På andra sidan bron väntade Solberga, Vimne, Spångsholm, Veta och Mantorp. Och mat. Sen skidskyttestafett i teve, liksom ishockey. 

Kvällens bästa program måste väl ändå den franska dokumentären i SVT2 om operasångerskan Maria Callas ha varit? "Callas med egna ord" höll mig vaken och intresserad i två timmar. 

Det där sista var inte riktigt sant. Inte helt sant. För vänstra benet somnade.