Jag älskar dig skog!

Bild: Jörgen Auer

Det är vackert i skogen. Fast det behöver jag väl inte påpeka eftersom det knappast finns någon som läser det här som inte vet hur fint det kan vara i skogen. Alla årstider. Ja, möjligen skulle det kunna vara någon nyanländ direkt från någon av jordens öknar eller Asiens stäpper, Afrikas savanner och Sydamerikas berg. En som första gången ser vår svenska skog. Å Herre Gud, skulle denna säga, fast på sitt eget tungomål och åkallande den tro som gäller för personen i fråga. Så vackert! 

Vad gör skogen vacker? Är det grenarna, gräset, buskarna, djuren, bären, volymen, luften, löven, regnet, snön, färgerna? Vad? Är det inte allt sammantaget? På vintern är det snön och grenarna, tänk när det snöat flera dagar i sträck och granarnas grenar hänger så där nedtyngda av flera decimeter tjockt snölager, ah! Möjligtvis är det djupet i synintrycken och naturligtvis de djur man eventuellt kan se. På våren är det grönskan, fåglarna, åh, fåglarna som sjunger, kvittrar och ropar, skriker, som fyller skogens alla hörn och vrår med sina ljud; dofterna, återigen träden och grenarna, och djuren. Sommaren har också grönskan, och värmen, Ljuvligheten att som människa kunna få ta del av denna ro skogspromenaden skänker inom en. Och hösten! Hösten med alla färgerna! Då lövträden formligen exploderar av prakt och åter är det dofterna som får mig/oss att jubla så. Och svamparna, förstås.

Bild: Jörgen Auer

Alla årstider har sitt. Vinterns vita vidder fascinerar. När alla tak har samma färg blir bilden av samhället man bor och lever i så annorlunda mot annars. Det känns som om att arkitekten har glömt att färglägga taken och lite känns det också som om varje by ligger i Dalarna eller Hälsingland. 

Bild: Jörgen Auer

Plötsligt ryker det långt borta i skogen. Var är det, tänker man och zoomar in motivet i kameran och för ett ögonblick anar man en katastrof i antågande, men nej det är nog bara någon som eldar på en gård i skogen. Men röken är vacker, som snömoln stiger den mot skyn. 

Bild: Jörgen Auer

Sedan är jag inne i ett skogsparti på nytt. Någon har skrapat gångvägen. Skönt. Nog för att det är tämligen kallt, så där en -7 eller så, men solen skiner och här inne kommer inte blåsten åt så solen värmer kinderna. Men fingrarna fryser eftersom jag är dum nog att ta av mig vantarna då och då för att jag vill fotografera och minnas snön, skogen, dagen, tiden, känslan. Jag älskar dig skog.