Det var väl inget konstigt, kanske du tänker, men då ska jag tala om att jag gått flera hundra mil, ja tusentals mil under de senaste fem åren. Jag går nämligen varje dag. Före dess sprang jag. Inte varje, men kanske var tredje. Och så gick jag ibland. Eller motionerade på annat sätt.
Därför känner jag mig konstig i dag. Nästan febrig. Är det inte lite halsont på gång också? När jag sväljer känns det lite tjockt. Eller är det bara inbillning?
Jag vet inte.
På frågan varför jag inte har gått svarar jag inte: jag har inga skor. Inte heller säger jag att jag är trött. Däremot säger jag: det blev bara så.
Kanske för att jag satte mig vid pianot och filade på en låt av Kraschmaninov. Så hårt gick jag in för min uppgift att tangenterna flög all världens väg. Fast det var liksom meningen. Pianot var gammalt och slitet, till och med trasigt. Nu är det ännu trasigare. Så blir det ju när man tar sig an Kraschmaninovs evighetslånga sista i alla dur, ja moll också: Pang, bom, gnissel och gnäll, tryck och bänd, pust och stön, skruva, skruva, bänd igen, lossa, skruva, lossa, bänd, gnöla, ge dig inte, det var väl själve fan, så ja, så ja, så där ja, just precis. Det var en skruv och en sträng. Nu kan jag nog snart det här stycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar