Så minns jag gammal resa

Bild: Jörgen Auer

Ibland ser man saker och ting som gör en glad. Som i fredags när jag såg det här härliga ekipaget på vägen utanför Mantorp. Så fint! Så nostalgiskt! Omedelbart hamnade jag nära 70 år bakåt i tiden. För det första jag tänkte efter tanken att passera långsamt för att inte oroa hästarna, var Larsson. Just det, Larsson. Han var granne och lantbrukare på 50-talet, eller om han jobbade åt en lantbrukare. Hur som helst bodde han i ett av husen på Bjälbrunna strax öster om Norrköping. Och det gjorde jag också, i ett annat hus som mina föräldrar hyrde av familjen Schenholm. En dag skulle han köra häst och vagn in till Norrköping för att lämna några säckar spannmål i magasin, jag tror det låg på Fleminggatan, alldeles intill Hamnbron. Och lille Jörgen, då så där fyra år, fick följa med. Vilken lycka!

Bild: Jörgen Auer

I mitt minne körde Larsson bara med en häst, men visst det kan ha varit två, precis som dem vi nu passerar, 68 år senare. Men jag minns bara känslan av att sitta där på kuskbocken bredvid Larsson som smackade och pratade med hästen som vore den en gammal vän. Och så var det kanske också. Jag var så liten, men satt så högt och såg ner på bilarna, ja inte lastbilarna. Där kunde jag se chaufförerna på samma höjd som jag. Det var sommar. Solen sken. Om jag inte missminner mig så var det en resa på sex kilometer. Först grusvägen från Bjällbrunna och knastrandet när vi rullade fram. Hästens till en början sakta lunkande och därefter jämna trav när Larsson satte fart på den. Jag fick hålla mig i när vagnen skakade. Roligt var det också och svårt att försöka säga nåt när det hoppade så. Larsson sa åt mig att säga ah, precis så där som storasyster Brittmarie brukade säga till mig och sen knacka mig lätt på ryggen. Jag gjorde som han sa och det lät a-a-a-a-a-a-a-a-a-a-a. Som jag skrattade. Gubben också. Sen vinkade jag malligt åt några barn borta vid smedjan. Tänka sig. Det var jag som satt på kuskbocken. Till och med fick jag hålla lite i tömmarna. 

Fartvinden smekte mina unga kinder och kortbyxade ben. Världen var så stor, så stor. 

Nu var vi komna ända ner till stora landsvägen mellan Norrköping och Arkösund och tog av åt vänster, in mot stan. Storögt stirrande följde jag ett litet flygplans landning på Kungsängen. På landsvägen mötte vi tre andra hästdragna ekipage, en traktor, två lastbilar och fem vanliga bilar. En var precis likadan som den pappa hade, en svart Ford. Kanske var det han som körde. Jag vet inte. Det var så mycket att ta in för en knatte som jag, en riktig lantisknatte. 

Resten av vägen är i glömska dold, jag tror det var för många intryck av alla stora hus och för många människor för att komma ihåg en enskild person eller gata. Men jag har ett svagt minne av magasinet när vi kom fram. Och vattnet i Strömmen som var så brett. Så mycket vatten hade jag aldrig sett förut. En ö fanns det också - Strömsholmen. Naturligtvis stirrade jag på den väldeliga Hamnbron som stod med brodelarna öppna som en jättestor käft och släppte igenom en stor båt, så stor att en sådan bara setts i en bok där hemma.

Det finns en sak till som gör den där resan så minnesvärd att jag nu blir påmind om den igen. Det var något Larsson sa på sitt suckande, lite sävliga sätt.

Sättet han sa det på gjorde så starkt intryck på mig att det var det första jag berättade om min dag när mamma frågade hur jag haft det. Jag tittade på henne, tänkte efter och sa: Håhå jaja, du tunga värld, som slog ihjäl den unge Per och lät den gamle leva.

Jag tror det var där nånstans som jag blev familjens clown.