Gammalt och blommigt

Bild: Jörgen Auer

Det är nåt visst med gammalt. Förutom att det är gammalt, alltså. Se bara på mossan på taket där borta. Underbar. Likadan mossa är det på det som på långt håll ser ut som ett fågelbord eller takbeklädd utfodringsplats för viltet. Men se det här är faktiskt bo eller tillhåll för Uljebergs stegar. Ja då. Så är det. Nej, inte steglitser, du läste rätt: stegar. De bor här. Hänger där under taket. Jag har sett dem. Dock har kameran dragit ihop bygget så att det bara ser ut att vara två, tre meter långt. I verkligheten är det närmare tio-femton meter. Och mossigt. Fint.

Bild: Jörgen Auer

Ja, och växter, alltså. Jag fattar inte att det ska vara så svårt att lära sig. Är det här hägg? Jag har skaffat en app vid namn Plantsnap och med den kan man visa en bild för och så berättar appen vad växten/plantan/blomman heter. Jag vet inte vad jag gör fel, men får inte riktigt till det. Dock var hägg det första svar jag fick på den här bilden. Eller nej, svaret var prunus padus, vilket jag läser mig till ska vara hägg, men ju mer jag läser desto mer tvivlar jag. Å andra sidan går det knappast att ta miste för hägg luktar så gott, läser jag. Det minns jag från promenaden, men tyvärr tog jag bilder på fler vita växter och är osäker på vilken bild som tillhör vilken blomma. Ack, ja.

Bild: Jörgen Auer

Men det här är jag hundra på. Häst, equus ferus caballus tamhäst) och nej det är inte växten som heter så, den bryr jag mig överhuvudtaget inte om här. Här är det hästen, eller hästarna som fångar mitt intresse. Jag försöker vissla som en fågel på dem, men ett sådant fågelläte har de aldrig hört så de bryr sig inte. Då kommer en korp och flyger över oss och jag härmar den. Nej, jag kan inte flyga, men jag kan (nästan) låta som en korp. Det är bara att säga korrrp på ett lite lustigt sätt ett par gånger i rad (korpen är ju mig veterligen det enda djur som kan säga sitt mänskliga namn). Hästarna tittar allihop på mig ett par sekunder men bestämmer sig sedan för att jag inte är korp, utan bara en helt vanlig tvåbening, så då blir det till att försöka få tag i ett grässtrå igen. Jag fortsätter min vandring.

Bild: Jörgen Auer

Jaha, vad är nu detta? Det är väl styvmorsviol? Visst, jag har faktiskt rätt. Plantsnap säger att det är viola tricolor, hurra! Men är allt det? Alltså, är det inte bara det där gula och vita (fast det är ju bara två färger, inte tre)? Hm, jag beskär bilden och visar det som befinner sig över vitan och gulan för Plantsnap. Jag får svaret Purple dead Nettle och läser att den är känd som rött dödsnät - har jag aldrig hört - eller lila näsblod (är det nån som driver med mig?) kan även heta röd hönbit eller lila ärkeängel.

Nej, ska jag verkligen tro på det här? Jag läser vidare: de zygomorfa blommorna... nej, jag vill inte hålla på och slå i lexikon för att kunna läsa. Jag lägger ner.

Bild: Jörgen Auer

Men jag fortsätter gå. Den här vita väggen fotar jag bara för att den är så massiv, jag struntar i vad blommorna eller växten heter. Tycker bara att det är så vackert. Jag säger det till samlingen, men får inget svar. Jo, men bara från E4-an genom Östergötland med sitt monotona susande. Och från Mantorp park brummar det till lite extra. Det är visst tävling.

Bild: Jörgen Auer

Här då? Ja, jag vet inte och blandar nog ihop allt. Men jag vet att jag någon gång på promenaden under en sökning på Plantsnap fick svaret wild cherry, eller prunus avium. Kan det vara detta? Giftig för hundar, står det. Har en diploid uppsättning av sexton kromosomer (2n=16). Fattar jag? Nej.

Bild: Jörgen Auer

Men vad det än är så är det så vackert och skänker sådan ro. Samt ger möjligheter till nya fotovinklar.

Bild: Jörgen Auer

Tallarna på Uljeberg har jag nämnt tidigare på grund av deras lustigt vridna grenar. Jag förstår att de är ålderstigna, tallar kan bli väldigt gamla, den äldsta man upptäckt i Sverige var över 700 år, och de här lära vara så där en 250 år, enligt Carl Gillheimer på Uljebergs säteri.

Bild: Jörgen Auer

Tallarnas grenar vrider och vänder sig. Lever. Klamrar sig fast i varandra och blir till åldrade konstverk eller figurer av alla de slag. Ibland ser de rent skrämmande ut.  

Bild: Jörgen Auer

Så gamla tallar får en särskild bark, det är inte svårt att förstå varför den kallas för krokodilbark eller pansarbark. Tänk sådan skillnad i jämförelse med en ung tall och dess släta hy. Vilket onekligen för tankarna till människan. Hemkommen tittar jag mig i spegeln och konstaterar att jag går mot pansarhy.