Jag analyserar susandet

Bild: Jörgen Auer

Bäckhult vid Drögen i dag. Så tyst och skönt. Det var bara jag som störde friden med min gräsklippning. Eller vänta nu, Kennet var också där och klippte. Det måste ha varit han som gjorde den här snygga vägen ner till sjön. Eller upp ifrån densamma. Men i övrigt, och när maskinerna tystnat, Herre Gud så tyst det var. Visst hördes en gök, västergök tror jag bestämt, men det kändes nästan som den ingick i och dirigerade tystnaden. Ko-ko, ko-ko, ko-ko, lång susande tystnad till svar. Ko-ko, ko-ko, ko-ko, en rasslande, prasslande susning, Sen hittade tydligen göken en partner, för ropen tystnade medan susandet fortsatte. Jag funderade på om det inte var just den här tystnaden som jag älskar mest med Bäckhult, inte badandet, inte svampen och inte båtturerna eller promenaderna eller grillkvällarna. Utan tystnaden. Vinden kom från nordväst, tror jag för jag kunde inte höra bilarna på Ulrikavägen, som man annars kan när de vanliga västliga vindarna ligger på. 

Bild: Jörgen Auer

Så hur upplevde jag susandet? Jag satte händerna bakom öronen för att förstärka inkommande ljud och lyssnade noga. Ännu mera noggrant använde jag ögonen. Jag hörde skogen susa, såg den susa: jag såg mest gran och tall, och björk förstås. Hasselsnår och syrenbuskar höga som träd, en och annan rönn, enstaka en, spireabuskar, några körsbärsträd som stod i blom, en forsythiabuske, en annan buske av okänd natur, fjolårsgräs, rishögar, gullvivor, maskrosor, och några små, små ljusblå blommor och de där vinröda små, tillsammans bildade allt detta en ljudmatta som susade så rofyllt att mitt hjärta fylldes av ett välbehag så milt och skönt att jag nästan somnade stående på lilla verandan med naturen som enda sällskap. Mitt leende var brett som Atlanten och jag tänkte: så här vill jag alltid känna. 

 

Bild: Jörgen Auer

Jag klippte gräs som sagt, och oljade in altanen. Tyvärr hade jag efter den senare aktiviteten inte lika fin känsla inombords, utan var i stället lite halvt om halvt yr av träoljedoften och gick ner till sjön för att få mer och friskare luft. Drögen blommade. Bra, tänkte jag. Då är den säkert ren och klar igen när det är dags för mig att bada. Dit är det nämligen några veckor kvar - och många grader.

Bild: Jörgen Auer

På väg tillbaka hörde jag ett knackande ljud från dasset. Och där bakom glasrutan syntes en förtvivlad och antagligen färdigbajsad fågel som ville ut. Gå ut samma väg som du tog dig in via, tänkte jag, men sa inget. Vad skulle du in där och göra, du kan väl skita ute? sa jag däremot, men fågeln duttade bara på fönstret till svar. Hade den satt in nytt glas? Och vad var det för art? Stjärtmes? Buskskvätta som tröttnat kissa ute? Det ser lite ut som en nötväcka, men en sån skulle med sin klättringsteknik hur lätt som helst kunna komma ut genom dörrspringorna. Hur som helst flög den ut när jag öppnade dörren och försvann bakom hörnet i en hiskelig fart utan att säga tack och blev ett med susandet,

Ja men, jag har ju glömt fåglarna! Det är klart att jag hörde fågelsång också under dagen. Märkligt nog hörde jag dem inte när jag koncentrerade mig på att lyssna efter susningar. Å andra sidan fungerade det precis tvärs emot när jag lyssnade efter fågelsång. Då tystnade susandet. Är inte det märkligt? Jo.