Bild: Jörgen Auer
Vad funderar man egentligen på under en promenad? Det beror förstås ganska mycket på var man går. Det är ju viss skillnad mellan att promenera inne i en stad och gå ute på landsbygden. Det ögonen ser , öronen hör och näsan känner doften av, tränger förstås ihop sig i huvudet och skickar signaler till såväl stora som lilla hjärnan. I dag tog jag mig före att verkligen försöka hålla reda på tankarna när jag gick längs östgötska åkrar.
Den där vassen blir bra i motljuset, ja då det blir den, undrar vad klockan är, den där grusvägen där kommer nog fram ungefär vid Sperringe, ja så måste det vara, vad är det där för fåglar? och där borta springer ju fem rådjur! Vad var det för hockey i dag, första VM-dagen som det är? Sverige spelar väl i morn, då är det nog Finland, kanske. Nej, det är väl Ryssland-Tjeckien, tror jag. Men det kanske redan har varit. Började inte den på eftermiddan? Kanada-Lettland hinner jag nog hem till. Fan, va många maskrosor det är här, skorna blir ju gula, vad tar man bort det med? Går det att ta bort? undrar hur många kilometer det är hem till Uljeberg fågelvägen? Kan det vara tre, vart tog rådjuren vägen? jag såg dem ju precis nyss. Jaha, nu blev jag pinknödig, också. Jaja, det är ju lätt avhjälpt. Undrar om det finns fästingar här? Hoppar de upp från grässtråna på mig? Eller sitter de på vassen hela dagar och väntar på att rådjuren ska komma deras väg. Eller en pinknödig människa?
Bild: Jörgen Auer
Det är fint det där lilla pumphuset. Det skulle man nästan kunna ha som sommarstuga. Men lite ensamt verkar det ju, förstås. Kommer det andra människor hit? Andra vandrare? Tänk om jag möter en här, vad säger jag då. Och vem kan det vara? En piga från Sperringe? Eller en långgångare från Skorteby? Finns det pigor nu för tiden? Ja, det kanske det finns men de kallas säkert nånting annat. Tänk om jag möter en piga här och vi står och pratar en stund och tycker att det är så trevligt att vi kommer överens om att träffas i morron också. Samma tid, samma plats. Vid pumphuset. Ja! Och bestämmer att vi ska ha kaffe och fikabröd med oss! Så mysigt! Tredje dan tar vi med champagne. Vem vet vad som sen kan hända! Kanske reser vi iväg någonstans. Vart? Jag tror vi tar bilen och åker norrut. Eller så cyklar vi till Kroatien! Det är länge sen jag var där. Herre Gud så länge sen, vad var det hon hette nu igen? Tanya, tror jag. Hur ung var hon egentligen? 18? Och vad var jag? 24, väl? Ja. Nu minns jag. Jugoplastika. Just det. Så hette basketlaget från Split som vunnit jugoslaviska ligan det året vi träffades på det där diskoteket i Split. Eller var det cupen? Europacupen? Nej, va? Ligan. I alla fall så var ju hela laget där och firade. Och så var det vi två. Vi dansade. Eller gjorde vi inte? Satt vi bara och pratade? Efteråt följde hon med mig till Trogir där jag bodde. Var det inte ett Scandic-hotell? Nej motell. Men jag bodde ju inte på motellet. Det var ju två andra svenskar som bodde där och som låg och sov. Men någon av dem måste ha öppnat åt oss. Och så fick vi ta kuddar och en filt och lägga oss på golvet vid fotänden av dubbelsängen. Ja-a, en sån natt! och vilken underbar morgon och hotellfrukost när vi fick ta del av de två andras hålögda ansikten. De hade inte sovit en blund. Ja, naturligtvis inte vi heller, oj-oj-oj.
Bild: Jörgen Auer
Hm, undrar om alla människor går omkring och tänker ungefär så? Alla intryck som kommer till dem via alla sinnen blandas med historier från det förflutna och drömmar och förhoppningar om framtiden. Det kan vara nåt man ser som triggar igång ett minne, en syn som känns välbekant och skön, det kan också vara en doft som påminner om ett kärt minne, det vita pumphuset får mig att stanna upp.
Bild: Jörgen Auer
Det är så vackert i sin stramhet, så ensamt vid de stora åkrarna, så rent och oskyldigt i sin vithet. Det får mig att tänka på den lilla väntkuren vid Bjärby utanför Norrköping. Inte för att den var vit, utan röd, men den stod ensam längs järnvägsspåret till Söderköping. Jag var så liten då, inte ens sex år fyllda, men den där väntkuren gjorde intryck på mig. Jag tyckte lite synd om den, samtidigt som den varslade om faror, där gällde det att se upp för tåget. Eller var det rälsbuss?
Men det här är ett pumphus som servar 16 markägare, om jag fattade Göran Gillheímer på Uljeberg rätt. Vattnet i åkerdikena kommer från alla små höjder i närheten. Man tänker lätt att slätten är bara platt, men så är det ju inte riktigt. Inte helt platt. Det finns ju små vackra höjder här och var, små bergknallar.
Knallar ja, morfars pappa Anders Börjesson var knalle, han. I Borås. Eller var det Hyssna? Ja, Hyssna var det nog. Lyssna! Det där måste vara lärkor. Att de kan stå stilla så där i luften. Och lyssna nu då! Nu kommer det en traktor ute på vägen mot Västerlösa. Och efter den en sån där stor tankbil som brukar kunna ses på lantgårdar. Eller heter det foderbil? Ja, kanske. Det finns gott om såna på den här vägen. Den tunga trafiken överraskade mig när jag flyttade hit. Men så är det också väldigt gott om lantbruk i närheten. Och Västerlösa är väl uppsamlingsplats för spannmål? Tror jag. Nåt dito, i alla fall.
Bild: Jörgen Auer
En titt in i pumphuset får mig att tänka på konst. Tavlor. Jag har alltid fascinerats av konst. Vi hade mycket tavlor hemma i mitt barndomshem. Och jag har fortsatt att samla på mig. Nej, nej, inga dyrbarheter, Bara fint. Och att ta en bild här känns som att måla. Hur vet du det, kanske någon undrar: du har väl aldrig målat? Jo, inom mig har jag målat. Åh, som jag har målat. Och målar än. Var jag än är målar jag. Jag tror faktiskt att jag betraktar det jag ser och hela världen som konstverk och med kamerans hjälp får jag ut små deltavlor av min verklighet. När jag fyllde 50 fick jag ett staffli och penslar, ja färg också. Men jag har inte målat nåt än. Inte än, snart, säger jag till mig själv, men snart infinner sig aldrig och verkar inte vilja hälsa på tillfälligt heller. Inte än.
Bild: Jörgen Auer
Maskrosor är fina. Helt otroliga skapelser. Vilket får mig att minnas min tidiga skolgång. Kanske var det i femte klass jag skrev uppsats om "En vårblomma vid vägkanten berättar". Den ansågs av min lärare Erik Ramsten så bra att jag fick läsa den högt för klassen. Den hade dock ingenting med maskrosor att göra, för det var en tussilago. Tussilago är ett lustigt ord och får mig att tänka på Tusse som på lördagskvällen sjunger final i Eurovisionsschlagerfestivalen. Inte för att jag bryr mig så mycket om hur det går för just honom och Sverige, men jag vill ändå se och höra och tycker det kan vara ganska avkopplande att kolla på. Men i semifinalen härom kvällen sov jag bort fem låtar och fattade ingenting när det plötsligt var dags att rösta. Jag hade ju inte hört alla! Men så såg jag listan på alla låtar och begrep att jag måste ha sovit. Sen blev det dags att rösta - och plötsligt var det massa barn och ungdomar runt om i världen som pratade om covid-19 och vad de gjorde när de inte hade skolan att gå till och inte fick gå ut på flera veckor, ja månader. Jag trodde att det bara var pausprogram, men förstod snart att röstningen var klar för länge sen och sångsemifinalen hade slutat sända.
Jag tar landsvägen hem, bestämmer jag. Det är ju fredagskväll och inte så mycket trafik längre. Inte en lastbil på två kilometer, otroligt! och skönt för mig. Kolla, där ute på fältet står ett ensamt rådjur. Var är de andra? Och jäklar så många enar det är här nära vägen mot Skorteby. Det ser ju ut som en annan värld, men jag har sett liknande nånstans. Var?
Säg inte att det var kring Split? Nej, jo kanske. Men jag minns bara Tanya där ifrån. Hon älskade med stövlarna på.
Vilken kul text och lite annorlunda och framför allt lång. Sån´t gillar jag. Följer en annan blogg och där får man "medalj" om man läser till slutet. Men det kan jag säga, att aldrig har något av hennes inlägg varit så här långt.
SvaraRaderaTack ska du ha / Anne på Tollstadvägen
Haha. Jag brukar inte skriva så långa texter i bloggen. Men nån gång då och då händer det. Glad pingst.
SvaraRadera