Vill vallmon bli kysst?

Bild: Jörgen Auer

Fredag 11 juni. Herrarnas EM-fotboll börjar i kväll med Turkiet-Italien. Men långt före det var jag ute för att få frisk luft. Två minuter över sju, en halvtimme senare än vanligt, kom jag ut. Det var redan varmt och härligt väder. Jag njöt förstås och visslade på en gammal visa, "Jag är den glade vandraren" hördes ut över E4-an intill. Nej, ingen där kan ha hört mig, det susade väldeliga om bilarnas däck där ute och det verkade som om det var tävling. Alla kämpade om att komma först till Mjölby, eller var låg slutmålet? I alla fall var det inte en bil som körde under 140, jo, långtradarna, de höll 130. Ungefär, alltså. Jag kan ju bara gissa, jag har ingen poliskamera. Men jag såg en blåsvart oerhört snygg bil som verkade åka dubbelt så fort som de övriga. Men den gick tyst! Liksom flöt fram. Hur fort körde denna amfibiemodell 280! Kanske. Allt medan jag gick och luktade på blommorna. I alla fall fluktade. Som på den här vackra nyponrosen.

Bild: Jörgen Auer

Jaja, jag kan visa den från andra hållet också. I bakgrunden anas Rasta Mantorp och Circle K-macken. Men är det verkligen samma ros? Njae, jag är osäker och det spelar väl för fasen ingen roll. Rosen är vacker, vilket är huvudsaken. Man lägger märke till den. Sen gick jag hem och gjorde sånt man brukar göra hemma. Äter, dammar, plockar undan, vilar, lyssnar på radio, läser. Funderar. Och funderar igen. Jag minns inte på vad, bara att jag funderade, Sen läste jag Corren. Så småningom fick City Gross ett besök. Och så läste jag igen. Om Verner von Heidenstam och Ellen Belfrage. En bok som inhandlades på Motala återvinning i går. Trevlig läsning om en gammal kärlekssaga från 1890 eller så. Om jag skulle ta och skriva mina gamla kärlekssagor, kanske?  

Bild: Jörgen Auer

Plötsligt fick jag ett ryck, satte mig i bilen och åkte till en plats jag vet alltid är vacker så här års. För vackert är det minsann på ett ställe längs vägen mellan Västerlösa och Malmslätt. Ungefär vid lilla grusvägen till Tolefors. Åh! Där kryllar på en sträcka av 50-60 meter alltid vår östgötska landskapsblomma blåklint och den rödaste vallmo. 

Bild: Jörgen Auer

 Vallmon är röd som läppstift och det är inte långt ifrån att jag vill luta mig fram och kyssa den. Se där, nu är jag framme med mina kärlekstankar igen. Ska jag skriva om det? Om en av alla kärlekar kan jag väl skriva? Kanske. Vi får se. När jag tänker efter så finns det sånt som går att skriva. Sånt som skulle kunna bli en riktigt bra historia. Inget sensationellt, nej, nej. Men kärt. Några dikter också. Är det Heidenstam som får mig att tänka så? Kanske. Visste du för resten att vi har samma födelsedag, Verner och jag? Jo men. Fast där slutar liknelsen. Dock tycker jag mycket om Övralid och det gjorde bevisligen den store diktaren också.

Bild: Jörgen Auer

Undrar hur det gick i livet för alla gamla flammor? Ja, några vet jag och har kontakt med. Men de andra? Vad blev det av dem? Vad gör de nu? Och vad hette hon den där som... Ja, det behöver du inte veta, men man undrar ju vad som hände sedan. Vad gör Ulla i dag? Britt-Marie i Åby? Hur mår Agneta? Hon som kom och hälsade på mig på Cypern 1971? Ylva? Gunnel? Har de haft ett bra liv? Jag hoppas så. De betydde mycket för mig en tid. Hoppas att jag betydde något för dem och att de sedan hittade andra som kom att betyda mycket för dem. 

Tyvärr vet jag att några andra (minst tre) tjejer inte finns längre. Frid över deras minne.  

Bild: Jörgen Auer

Hur mycket jag än älskar naturen kan jag inte påminna mig att jag tyckte lika mycket om den när jag var ung som jag gör i dag. Den fanns väl bara där. Inte gick jag då och blev alldeles kär i fem vackra vallmoblommor. Som litet barn fanns bara mor. Som lite större barn fanns även syskonen att ty sig till. Och hunden, hundarna. Leksakerna. Far såg man inte till. Jo, han satt med när vi åt eller fikade. Så småningom fick man kompisar och började skolan. Omvärlden växte och blev till kvarter och stad och landskap/län. Då fick jag gå med far på promenad. Dock finns i mina minnesbilder inga samtal oss emellan kvar. Troligen pratade vi om framtiden och vad jag skulle studera till. Och sport. Han kunde ingenting om sport, men höll på ÖIS (Örgryte IS) eftersom han vuxit upp i Göteborg. Dessutom tittade han gärna på idrott i tv, men var så otroligt partisk Sverigesupporter att jag kunde börja gråta. Han kunde stänga av tv-n om en svensk skidåkare misslyckades, blåbär kallade han dem då, eller Sovjet gjorde 4-0 på Tre Kronor i andra perioden. Då gick han ut ur rummet så att brorsan, mor och jag kunde sätta på tv-n igen. Då stod det 5-0.

Bild: Jörgen Auer

Nej, nu måste jag stänga av radion. Där mal man på om fotbolls-EM så jag blir yr. Jävla tjat! Så är det med all sport och deras mästerskap numera. Nej, inte all sport. Men fotboll och hockey, handboll och friidrott och golf kan bli så förbenat tjatigt med alla analyser och tankar och spekulationer. Jag har inget emot alla experter, de kan verkligen sina saker, men måste sändningen från mästerskap och matcher börja timmar innan själva matchen startar? När matchen väl kommer igång, ja då har man hört så mycket om den att man sitter där och stirrar, helt tom i huvudet. Det blir för mycket. Tänk tillbaka på hockey-VM som slutade för en vecka sedan. Periodpauserna blev ju outhärdliga för dessa eviga repriser och analyser. Att sedan experterna gjorde bra jobb, är en annan sak. 

Bild: Jörgen Auer

Men: vad gnäller jag för? Det brukar jag sällan göra. Kanske är jag för varm? Måste nog ställa mig i duschen innan Turkiet chockar Italien i premiärmatchen som börjar om en kvart. 

Hm, vad hette hon i Ryd? Margareta, var det ja. Och Eva. Alltså, Eva var en annan. En Agneta till. Jutta. Kerstin, förstås. Annika. En blond som jag glömt namnet på. Hm. Sedan gick jag till Frimis i Linköping en kväll och träffade min blivande hustru Inger. Då satte livet av i sken. Vi fick barn som gick till skolan en måndag och plötsligt tog studenten på fredagen. Lika snabb skolgång hade de andra två. Nu går deras barn i skolan och en av dem slutade sjuan.

Och jag sitter hemma och minns. Men nu väntar dusch. Hej.

PS. Den turkiska chocken uteblev helt. I stället ockuperade ett piggt och snabbt spelande Italien den turkiska halvan av planen och lämnade den aldrig under hela matchen. Jo, för centring efter de tre mål som gjordes.